Fetvadds-Fabriken
© 1996 SCB


Spodfjas!
Leornaad visste inte riktigt vad han skulle ta sig till, han hade ju aldrig varit med om en sån här situation förut.
Framför honom stod Glas-kärringen och lixom väntade på något, men eftersom Leonaard inte visste vad det var som Glas-Kärringen ville ha kände han sig en smula nervös. Han beslutade sig för att vänta en stund i hopp om att kärringen skulle säga något som skulle kunna ses som en ledtråd till vad det var hon ville ha, men Glas-Kärrningen sade intet.

- Öhh... Ursäkta? Sade han till sist.
När Glas-Kärrningen hörde detta spratt hon till, hon hade tydligen stått och tänkt på annat undertiden som hon väntade. Raskt tittade hon ner i korgen för att undersöka om det fanns något i den, det gjorde det dock inte varpå hon med mycket förvånade och lätt sorgsna ögon tittade på Leornaad och sa:.

- Nejmen... Vad gör du? Är du sjuk på någe sätt?
- Men.. Vad?.. Svarade Leornaad trevande och kände sig lite sorgsen över att ha sårat den gamla tanten.
- Men du behöver ju vård! Såhär kan du ju inte hålla på. Fortsatte Glas-Kärringen och visade förtvivlat upp den tomma korgen för Leornad.
- Förlåt... Men jag visste inte ..
- VISSTE INTE?!?!?! VISSTE inte?! Jahadu! Men du! En sak skaru ha jävligt klart förei! Jag-vet-nog-vad-du-är-för-en-typ!
Och innan Leornaad ens hade hunnit tänka på att svara hade Glas-Kärringen med kraftfulla steg gått därifrån.

Bevakningsassistenten tittade på den korta videoslingan igen, nere i hörnet visade klockan 08:31 men det var ju den inspelade klockan, i verkligheten var det nästan dax för lunchrasten nu. Han hade tittat på slingan hela morgonen med endast ett litet uppehåll för den obligatoriska kaffekoppen som det lilla företaget inte bjöd på, nej den fick man allt köpa för egna pengar. Men idag brydde sig dock inte bevakningsassistenten så värst mycket om detta för han hade annat att tänka på.

- DET ÄR DÖRREN!! Utbrast han helt plötsligt och vände sig om för att se om Kraal hade hört honom, det hade han dock inte gjort för Kraal hade gått ut ur rummet för flera timmar sedan, bistert muttrande.
Kraal hade inte varit på någe vidare bra humör denna morgon, vilket han också hade påpekat för bevakningsassistenten, men när denne inte hade lyssnat på de klagande kvidanden som Kraal hade utstött när han på ett så inlevelsefullt sätt hade försökt få bevaknings- assistenten att visa lite medlidande hade han med gråten i halsen rusat ut ur rummet.
När bevakningsassistenten upptäckte att Kraal var borta blev han till en början alldeles förtvivlad, men efter en stunds funderande kom han fram till att Kraal nog bara hade tagit fel dörr och av misstag gått in i den av bevakningsassistenten nyupptäckta dörren varpå han blev lugn i sinnet.

- Ähh.. Då är de nog ingen fara.. Sade han högt för sig själv och fortsatte sina studier av den nyupptäckta dörren, efter ett 10tal minuter kunde han konstatera att den med ganska stor sannolikhet var lika stor som en vanlig dörr men dess färg var lila vilket oroade honom en smula, dock inte så mycket att han tappade fattningen. Nej, han viste instinktivt vad som måste göras och med van hand drog han upp ett patentansökningsformulär ur den speciella formulärfickan som han hade sytt fast utanpå sina byxor varpå han nästan autonomt började fylla i den. Han hade skickat in nästan 600 patentansökningar på diverse dörrar nu men aldrig fått en enda godkänd. Till en början hade dom på Patent & Registreringsverket skickat tillbaka hans ansökningshandlingar tillsammans med ett vänligt brev i vilket de förklarade att citat:
"Man kan INTE ta patent på redan etablerade dörrar."
Detta, ansåg bevakningsassistenten, var bara trams så han fortsatte att skicka in nya patentansökningar, efter ca 10 ansökningar hade de skickat honom ett irriterat och bestämt brev där de uppmanade honom att inte skicka in fler. Bevakningsassistenten struntade dock i detta brev.
När endast namnunderskriften återstod att fylla i stannade han plötsligt upp, en kall tanke av förfäran slog som ett flottigt isterband ner i hans huvud.

- Tänk om den nya dörren leder in till... Klams-verktygen!!
Dessa verktyg som han med hjälp av magi hade stulit från nån gammal gubbe i östra Tibet för ganska länge sedan och som han strax efter hemkomsten hade gömt på ett säkert ställe var oerhört värdefulla för assistenten.
- Kraal vill åt mina Klams-verktyg!! Skrek han och grabbade panikartat tag i sitt hår.
Vad Kraal skulle ha Klams- verktygen till visst han inte, inte heller hade han tid att fundera över det. Nu var det bråttom, med en väl inövad gest frambringade han ur en låda en medelstor ficklampa i brun plast som han raskt doppade i ett ämbar med magisk saft som han alltid hade stående vid skrivbordet. Saften började nästan omedelbart att verka och efter bara några sekunder hade ficklampan uppnått maximal styrka och han begav sig iväg mot dörren.

Anledningen till att han använde sig av den magiska saften var att han för länge hade gått en ficklampsskötarkurs på en folkhögskola, men tyvärr var han sjuk den veckan när på/av slagningen av ficklampan diskuterades och därför lärde han sig aldrig att manövrera ficklampan på ett korrekt sätt.

Bevakningsassistenten stirrade förundrat på dörren, den var verkligen magnifik! Skulle han våga sig in?...
Han tvekade en sekund, men så kom han att tänka på Klams-verktygen och med ett brutalt handgrepp slet han upp dörren och stegade in i mörkret såsom en arg bevakningsassistent.
Egentligen var han ju inte någon riktig bevakningsassistent, nej, han var ju en magiker men eftersom efterfrågan på magiker var ganska sval för tillfället hade han blivit tvungen att ta ett jobb som bevakningsassistent för att klara av sina studieskulder.
Egentligen var han ju inte någon riktig magiker heller, strax efter den något misslyckade ficklampsskötarutbildningen hade han kommit in på Statens Magiker Skola (SMS), men då hans ekonomi på den tiden, liksom nu, var vansinnigt skral tvangs han pantsätta nästan alla sina läroböcker i den lokala pantbanken. Blott en enda bok kunde han behålla och därför kuggades han på alla prov utom det om FlytandeMagi, så om man ska vara petig så hade han bara licens för flytande magi D.V.S. Han kan bara framställa magi i flytande form typ magisk saft.
Detta brukade han dock inte tänka så värst mycket på utan han brukade, felaktigt, säga att han var Magiker.

Med en kraftig armrörelse smällde han igen dörren bakom sig och spejade ut i mörkret, men eftersom det var mörkt såg han intet tills han kom på att han hade ficklampan med sig. I ficklampans sken såg han att rummet bakom dörren inte alls var något rum utan en grotta av okända dimensioner.
Fastän han uppenbarligen hade varit här minst en gång tidigare så kände han inte igen sig ett dugg, i taket hängde konstiga stalaktiter av fett och golvet var helt täckt av en mystisk substans som påminde om torrt schampo som krasade när man trampade på det.
Med krasande steg gick han vidare mot den bortre delen av grottan som var ganska långsmal.
För att lätta upp stämningen i den otäcka och mörka grottan begynnte han att sjunga på en glad sång som han hade lärt sig på en optimist-kurs en gång för länge sedan, men den konstiga akustiken i grottan fick sången att låta som en begravning så han slutade snart. Dessutom ville han ju inte att Kraal skulle veta om att han var på väg.
Efter en lång vandring var han så framme i Raki-rummet, det rum i vilket han för länge sedan hade gömt de stulna Klams-verktygen.
Rent juridisk var det ju förstås inget rum, det var en grottsal men detta tänkte inte bevaknings- assistenten på för han hade ju annat att tänka på nu.
Mitt i rummet stod trenne stora stensarkofager av pappersmassa och det var mot dessa som assistentens blick nu riktades. Till den allra största förfäran såg han hur två av sarkofagerna var öppnade.

- OKARKA EKROOGRO, KEROGRETO!! Hojtade han i förtvivlan när han såg att innehållet i de skändade sarkofagerna var borta. Men till hans stora lycka hade Kraal inte lyckats få upp låset på den tredje lådan, bevakningsassistenten hade lagt ner extra mycket tid på detta lås eftersom innehållet i denna låda var ytterst värdefullt.
Snabbt letade han fram nyckeln till sarkofag #3 och låste upp låset av stål varpå han lyfte på locket och blickade ner i lådans inre.

Den var kvar!

Klams-hammaren! Med darrande händer greppade han den om skaftet och lyfte upp den i ficklampans sken, de båda greparna och kassen med tänger brydde han sig inte värst mycket om, men hammaren! Hammaren var det allra finaste Klams-verktyget och han skulle inte ha pallat med det rent psykiskt om även denna klenod hade varit borta.
Han tittade på den en stund och såg till sin glädje att det fortfarande fanns lite magi kvar på den som fick den att blänka i ficklampans sken, just detta blänkande påminde bevakningsassistenten om julaftonen 1670. Det var den allra finaste jul han någonsin varit med om och när han nu blev påmind om denna fina högtidsdag blev han djupt rörd och började gråtande sjunga en julevisa.
När ekot efter de sista orden i den vackra juelevisan såsmåningom dog ut i grottans vindlande gångar sansade han sig, stoppade ner hammaren i fickan och började att undersöka grottans väggar.
- Snijox. Grymtade han tyst för sig själv när han upptäckte att det i grottans vägg fanns flera revor som såg ut att härstamma från ett hejdlöst viftande med en eller ett par magiska grepar. Kraal viste alltså hur man hanterar Klams- verktygen.
Detta var något som oroade bevakningsassistenten mycket, för han hade hoppats på att Kraal inte skulle känna till de hemliga Klams-ritualerna. Ett ovant hanterande av Klams-verktygen leder så gott som omedelbart till döden för den som använder dom, men nu visste alltså Kraal hur man på ett korrekt sätt skulle hantera dessa djävulens verktyg.
Några meter längre bort upptäckte han ett stor stenbumling som bara låg där på golvet helt lamt, efter en ingående undersökning av stenen kunde han konstatera att det med stor sannolikhet var Klams-grepens förtjänst att stenen nu låg på golvet istället för att sitta fast i väggen.
Ju närmare dörren han kom desto mer vandaliserad blev grottans väggar och tak, de allra flesta skadorna var orsakade av greparna men även tängerna hade brukats flitigt. Vidare upptäckte han att den underliga krispiga substansen som täckte golvet nu inte var krispig längre, nej, istället var den mjuk och klispig och fastnade på ett högst irriterande sätt under bevaknings- assistentens skor, ungefär som majonäs utblandat med Karlssons-Klister.
Han böjde sig ner och smakade på den kvaltiga kletmassan på golvet och kom snart fram till att det faktiskt var majonäs och klister, men inte bara det. Det var även någonting mer i golv-kljetset, han kunde inte riktigt klura ut vad det var men han gissade på Curry & Anis.

Efter en mycket lång vandring kom han så slutligen fram till dörren som han fram till nu bara hade använt tre gånger, vemodigt petade han på handtaget och rös när han kände att det var insmort med majonäs.


Hmm.. Fortsättning nån annan gång...



Tebax te PANIK-PÅSEN!!
ICKE! Ta mig ända hem till Tha BRAINpage…