Fnalith.
©1996 SCB, COMA & LAZ



Fnalith begrundade inte den sanna fet-kransens förstörelse.
Det var en sällan omtalad företeelse i den oerhört lilla och tråkiga bergsbyn Blohetcht i sydöstra Tibets utmarker, där inte ens själva ING-ytte kunde skriva i den lokala tidningen utan att krosas av lätt uppretade bönrulle-rengörare.
Ja, så illa var det faktiskt ställt i dessa trakter, att när den väderbitne, fule vandraren Krag kom spatserande på bygatan en vacker dag, utan att vara särskilt inbjuden.
Detta sågs som ett tecken på för klen isterframställning varpå byns lädersoffe-handlare genast förenade sig i en stor, stor klump och sprang iväg mot den stora skogen.

För att uppnå detta dunkla mål var de tvungna att ta sig förbi den lilla Brytegubbens hus, vilket kunde bli en nog så ansvarsfull uppgift, särskilt då man nyligen infört en speciell skatt på att gå förbi lilla Brytgubbens koja.
Alla pengarna som insammlades gick till restaureringen av den ganska förfallna fet-kransen som i mången vecka hade stått ute i regn & rusk & blivit alldeles möglig av gammalt förtappat ister som runnit efter sidorna.
Ingen av köpmännen ansåg sig eller någon annan vän vara av tillräckligt hög dignitet i byn för att kunna ikläda sig den ytterst ansvarsfyllda och förpliktigande uppgiften att torka rent fet-kransen, så återigen fann man det bäst att söka finna den gamle Bryte-gubben, som man i förbifarten hade glömt att gå in till och fråga om råd, vilket man nog nu inte behövde eftersom man hade någrulunde humm om vad man skulle ta sig till.
Ett dylikt förfarande involverade dock en inblandning av den där tjatige lille typen som bodde i kojan, så därför beslutade man sig istället för att sjunga vackra sånger utanför den gammle fet-krans-skötarens hus i hopp om att denne skulle leta fram sina sedan länge borttrollade klams-verktyg.

Detta var dock inget man gjorde någon större affär av. Vem brydde sig väl om den där gamle lipsillen och hans dammiga tänger och grepar från förr? Nej, han kunde gott sitta där och mögla i sin KLIJJ-HYTTE.
Plötsligt blev hela köpmannaföreningen på ett mycket mer obehagligt vis sämre inställd till omvärlden. Detta, insåg Hetubaldt, var bara ännu en av de beklagansvärda effekterna av att fet-kransen ännu inte hade blivit ren-torkad.
Hetubaldt var nog den allra intelligentaste av köpmännen, trots att han bara var en lärling som just gick i lära hos BREAXVIKENKI (förk BVIKEN).

Då sprack kransen!
"Härsket fett & lim ran ut på torget och förstörde därigenom byns möjligheter som turistort", kunde man veckan därpå läsa på bya-tidningens löpsedel.
De flesta insåg naturligtvis att detta bara var ett trick för att få sälja fler lösnummer. Inte hade man väl sett till något lim eller fett på torget?
Då insåg Hetubaldt, som redan tidigare visat sig på den gyldene badstranden, endast iförd en sorts billig strumpforth-kopia.
Hetubaldt var mera känd som den skrivna ordets tvivlare, särskilt mycket tvivlade han på allt som stod i den hatade byatidningen. Denna tidning hatades därför att den inte i regelrätt mening hade grundats som byatidning utan som dagcenter, men verksamheten hade mer och mer vägt över åt tidningstryckarhållet alltmedan chef-redaktören blev mer och mer vansinnig.
Han var ju egentligen ingen chefredaktör, utan trodde sig bara vara det. Egentligen var han ortens badmästare, men då hans badvakts-stol rasat samman en sen augustidag för några år sedan, hade han omedelbart blivit galen och irrat runt på stranden, plockandes drivved och gammalt skräp, i flera dagar.
Förtvivlat hade han försökt bygga en ny stol, men misslyckats, då veden var sur & de enda spikarna i byn ägdes av Glorech.
Då denne var en aktiv motståndare till all badverksamhet ville han inte sälja dessa spikar till den förtvivlade bad-vakten.
Bad-vakten blev förståss mycket ledsen över detta och skulle just till och gräva ner sig på stranden i väntan på tidvattnet då en underlig vante kom blåsande från dagcentret.
I vanten fann han ett litet men dock naggande gott brev från någon som utgav sig för att heta Jogech. Denne typ påstod att han var fången i främmande land hos någon elak olje-chejk, som tvingade honom att plocka dadlar hela dagarna. Då den stackars Jogech var allergisk mot dadlar var detta en alldeles ohållbar situation, vilken han ansåg sig behöva hjälp med.

Bad-vakten brydde sig dock inte det minsta om Jogechs begäran, utan riktade sin uppmärksamhet mot vanten, då han fann den lilla lappen med tvättråd jublade han av lycka och glömde genast bort sina självmordstankar och begav sig till det fina dagcentret.
Väl framme skuttade han glad och sprallig in på chefens kontor och men en oerhörd stolthet meddelade han chefen att nu, nu var vanten funnen. Chefen sade dock ingenting utan bara tittade på badvakten i flera minuter. Sedan skrek han:

-Du!... du vet nog ingenting om vantar! Men jag ska lära dig!! Varpå han tog fram en stor lunta från sin bokhylla.
Bad-vakten kunde urskilja dessa titel till "Vantarnas historia i Östersjöområdet under tidigt 1700-tal". Detta verkade så intressant att han alls inte märkte den trast som plötsligt kom flygande in genom fönstret och satte sig på dagcenterföreståndarens axel.
Detta märkte dock föreståndaren och med ett bryskt grepp greppade han trasten om halsen och bet den över ryggen. Trasten insåg nu sitt misstag och skrek av smärta och ångest när föreståndarens tänder borrade sig in i dess ömtåliga rygg.
Badvakten stod fortfarande som förstummad och väntade, och sade:

-Hu... skall ni inte berätta...? Hef..?"
"GRAHEGRRR!" sade dagcenterföreståndaren då han med en knyck på huvudet rev ryggslutet av trasten, och kanske var det i detta ögonblick han utvecklade det genuina vansinne som kom honom att tro att han i själva verket var chefredaktör på en landsortstidning.
Genast sprang han ut i verkstaden och körde ut alla, och fortsatte med att kasta ut resterna av trasten genom det för ändamålet speciellt tillverkade fönster (trast-kastnings-fönsteret) som ledde ner i hans skrivbord.
Besökare hade ofta förundrat sig över det märkliga fönstrets funktion, eftersom ju ingen frisk människa skulle vilja ha ett fönster som vette in i sitt eget skrivbord.
Föreståndaren var dock en riktigt absurd typ, inte frisk alls, så det var inte med en alltför stor bestörtning som badvakten insåg att chefredaktören var totalt galen. För att undgå hans uppmärksamhet, där han stod och tryckte sitt fula anlete mot trast-kastnings-fönstret, smög sig nu badvakten mot utgången. Med en noncharlant gest försökte han få med sig vanten och brevet, då han trodde att dessa föremål kunde spela en väsentlig roll i den plan, som skulle få chef-redaktören sparkad från sin post.
Men redaktören var en man av god börd, vilket kunde bli en komplicerande faktor i denna intrig, så tänkte badvakten. Han skulle inte låta sig föras bort så enkelt. Den idealiska lösningen måste vara att vädja till redaktörens innersta godmodighet, vilken kunde ta sig uttryck i en gammaldags krom-boll vilken badvakten visste låg i en av lådorna i skrivbordet. Men för att få tag i den, måste badvakten återigen närma sig redaktören och det fruktade fönstret.
Redaktören tittade nu upp på badvakten med ett groteskt hånflin. Hans mun var full av fjädrar och ben, hans haka rann av blod och fett. Då vände det sig i badvaktens mage och i ett tillfälligt äckelraseri knuffade han ner redaktörnen i det vidöppna trast-fönstret. Därefter plockade han fram den stora bollen av krom och suddade ut föreståndarens/redaktörens namn & skrev dit sitt eget.
Bolke stod i dörren och tittade på med ett förundrat uttryck. När han insåg vad badvakten, som fortfarande stod där i sina sandiga, blöta badbyxor, höll på med, sade han:

- Du... du?
Då vände sig badvakten om, och med en rungande ansats svingade han sin arm flera varv och släppte sedan iväg den tunga metallkulan så den träffade Bolke rakt i pannan med ett krasande blött ljud. Badvakten behövde inte gå fram till Bolke för att inse att han var död.
Trots sitt tillfälliga bärsärkarraseri (vissa skulle även kalla det Lars Kaufmanns syndrom) insåg han att vad han gjort var ganska fel & dumt också. På bara ett par minuter hade han haft ihjäl såväl chefredaktören (troligen) som Bolke, som bara hade haft vägarna förbi.
Men han fann raskt på råd. Trast-kastnings-fönstret stod ju fortfarande öppet, och badvakten rusade fram till den döde Bolke och började släpa hans kropp mot fönstret. Strax hade han pressat ner honom i skrivbordets innandöme, och även denna gång förundrades han över hur djupt det verkade vara.
Därefter bommade han igen fönstret med flera brädor och lim, som han hämtat i dagcentrets hobby-verkstad. Spikar fanns det ju tyvärr inga, de ägdes av Glorech.
Och nu hade inte badvakten någon vidare lust att springa iväg ända hem till Glorech för att fråga om spikar, det kunde dessutom verka ganska misstänkt. Så trälim och brädlappar fick duga.
Efter att han stått och lutat sig mot arrangemanget ett par tre timmar för att det skulle torka fast ordentligt, sprang han omedelbart ut medan han skrek:

- Jaså! Om det ska låta så kan du ju bara ta och sitta kvar härinne medan jag springer iväg ut i skogen!
Detta yttrade han för att förvilla eventuella spioner, på det att dessa skulle tro att chefredaktören fortfarande var i livet, likaväl som Bolke.
Visserligen brydde varken han eller någon annan sig om Bolke som bara var en liten efterhängsen typ som Byfarbrorn Tander hade hittat på heden en regning sensommardag för en herrans massa år sedan.
Efter bara ett par timmar stötte badvakten ihop med Dajn som vanligtvis inte brukade bada på den lokala badstranden, trots detta kände Dajn genast igen Badvakten och med hjälp av ett rep band han fast honom vid ett träd och sade:

- DU HAR KROM PÅ DINA HÄNDER BADVAKT! Har du tagit i den heliga dagcenter-reliken?
När badvakten hörde detta blev han alldeles stel av oro och förmådde sig inte att svara, Dajn var dock en mycket klok man och insåg genast att badvakten hade blivit svårt chockad av hans brutala behandling varpå han lossade badvaktens band och bjöd in honom i sin stuga på en kopp lever-the.
Den stärkande drycken verkade snabbt och snart var badvakten helt återställd. Då upprepade Dajn sin fråga, men denna gång på ett mycket mer omtänksammt sätt.
Badvakten berättade hur han hade blivit inbjuden till redaktören, och efter ett långt och intensivt samtal hade redaktörn avslöjat att han skulle ta sitt liv, och att han nu ville att badvakten skulle ta hand om krom-klotet, det sista han satte värde på här i livet. Därefter slängde sig chefredaktören in i sitt vidöppna trast-kastnings-fönster för att aldrig mera återkomma.
Badvakten framhöll att han omtänksamt hade stängt och låst fönstret varefter han tagit hand om krom-klotet och lämnat lokalen i tysthet.

Dajn blev djupt rörd av badvaktens historia och tog den tveklöst för sann.
(Den gemene läsaren kanske tycker att Dajn var ack en så godtrogen gubbe, men så voro icke fallet ty hans barndom var av illa tuktat slag med slag av alla de slag
Efter ytterligare en kopp lever-the och ett eller två svampbröd så lyckades badvakten slinka ur Dajns illa tröstande grepp med ett löfte om att få överta jobbet som chefredaktör.
Stilla började badvakten vandra bortåt byn än en gång, för att reda ut alla tråkigheter och slutligen få ut gamla blinda fru Badhullnu ur sitt kök med övertygelsen att torget ICKE var täckt med fett och lim.
Så! På vägen mot byn tänkte badvakten plocka lite granulator-örter att smörja sin illa åtgångna lekamen med. På sin väg gick han förbi brytegubbens stuga och mild som hans lena sätt var tänkte han göra ett sista försök att få ut gubbsvålen för att starta en insamling till restaureringen av kransen.
Men! ... Oj!.... Va?!... Fett i stora klasar och lim i en porlande flod störtade från ett håll, och inte vilket håll som helst utan från torg-hållet (tm) mot brytegubbens stuga! Utan att vara till någon större hjälp stod han hjälplöst och såg på när stora tublindor av fett klastrade mot brytegubbens redan nedlimmade fasad!

- Neeeeeej, hördes ett ynk från en vrå långt inne i stugan, följt av ett ljudligt krasande under badvaktens sko.
Smått konfunderad konsulterade badvakten sin skosula... Dold av barr och smetad av lim satt en nyckel fast i hans sula! Fylld av adrenalin som aldrig förr sprang han som en eld mot stugan för att undsätta gubben.
Med ett klick dolt av fettklafs öppnades låset till stugan och han rusade in, famlade i mörkret, krossade en spegel, mördade 3 kackerlackor, stukade lilltån på en massiv ekskänk, fick tag i en arm och slet tag i den för att springa ut ur det limmade infernot.
Väl ute ur stugan kunde han med en lättad suck se att gubben var fästad vid armens led. Flåsande bakom en gran kunde de inte göra annat än att se på när en sista flodvåg av ister slog över taket med ett sgrööörshlmllm.m.m..m...
Ett par sekunder senare var huset borta, slukat av fett och limmat av lim.


Fortsättning följer…




Back to PANIK-PÅSEN!!!
Back to the BRAINpage…