K Ö T T - B Å T E N ! ! !
-----------------(C)1992-96 SCB & COMA & Greken -----------------

Det var en gång en gammal båt som fridsamt guppade runt i en damm. Vid dammen fanns också en trampolin och just denna dag kom det en liten grek vandrandes ut på trampolinen.
Greken stirrade ängsligt ned i vattnet där båten hotfullt gled omkring. Vattnet var grumligt och svart, men han lät sig icke förfäras utan kastade sig tappert ut. Båten reagerade omedelbart och tuffade iväg för att möta honom, vilken stel av fasa försökte simma undan. Men det hann han inte, ty båten rammade den stackars bräckliga lilla greken med en fruktansvärd smäll och släpade honom ända till Ystad, där det fanns en särskild brygga som endast fick användas av MacDonalds.
Så fort personalen fick se båten rusade de med glada tillrop och skutt ut på bryggan och mötte båten, som överlämnade den mosade greken som släpades in till en stor slaktkross. Det tog 13 sekunder för vätten att totalsönderfördelas. Sedan stektes han upp till goda hamburgare, och just i samma sekund kom det in en liten person som för övrigt hade en sommarstuga i Piteå.

- En Kött, tack, sade han vädjande och glodde ledset på kassa-apparaten.

- Mmm, visst, grymtade den småsura kassörskan och krävde den stackars norrlänningen på 39:- innan hon gick och hämtade den grekiska hamburgaren.
Gossen med sommarstugan lät sig väl smaka av den flottdrypande köttskifvan och gick sedan ut. Då blev han krossad utaf en fallande konsertflygel. Och Köttbåten tuffade iväg mot nya äventyr.

Lite senare, eller rättare sagt en mörk natt i november, kom en ödslig man gående längs ett broräcke.
Plötsligt såg han en igelkott uppspikad på en bropelare längre ner, varför han omedelbart svingade sig ned för att undersöka fenomenet. Men då han kom fram till igelkotten insåg han att det blott var en schimär.

- VAD I HÖLL-VETTU! skrek han och dunkade skallen i pelaren så att den fick djupa märken. Han förstod att det här måste ligga en igelkott begraven.
Fast besluten att omedelbart ge sig ut på jakt efter den som lurat honom med en falsk igelkott, sprang han skrikande iväg hem efter sin motorsåg. Med ett vansinnigt ryck startade han motorsågen som genast varvade upp till toppvarv.
Några gamla intorkade ögon och köttslamsor sprutade åt alla håll när han svingade motorsågen ovanför sitt huvud.

- BRYT! Det blir bra! skrek regissören.

- Du kan stänga av den där nu! sade han vädjande till mannen, som omedelbart sprang fram och sågade vaderna av regissören under muntra tjut. Det skulle senare visa sig att detta enbart var en kliché.
Tyvärr.
Han hade drabbats av Lars Kaufmanns syndrom, vilket gjorde honom lite småbutter mot folk i allmänhet.
Mannen sprang ut på gatan och sågade huvudet av diverse förbipasserande, innan hans huvud klövs av en dubbeleggad yxa som kom singlande genom luften. Yxan drevs av sin egen rörelseenergi halvvägs in i en stålvägg tillsammans med den stackars mannens sönderslitna huvud.
Blod och slamsor rann sakta nerför väggen....
Men vem kastade yxan?

Samtidigt skedde abrupta ting hemma hos Snickaren:

- ARRRRRRRRR! skrek han då han vaknade upp ur sin fasansfulla dröm.
Han hade drömt om äggsmörgåsar, om dagisfröknar utan skor, om skrivmaskinsreparatörer och om en massa otäcka saker! På skakande ben gick han ut i köket och öppnade kylskåpet. Han kände en rysning längs mjälten då han fick syn på äggsmörgåsarna som låg där inslagna i plast på översta hyllan, eftersom de gav honom högst otrevliga associationer till den hemska drömmen.
Han tog fram en av smörgåsarna, avlägsnade plasten och tog fram flaskan med matolja.
Med beslutsamhet fyllde han sin stora popcornsgryta till brädden med olja och sänkte ned smörgåsen med andakt i sinnet såväl som i blick.

Plötsligt hörde han något utanför köksfönstret!
Det var Thorvald som ville ha sin badboll. Men ingenstans stod den att finna, och Snickarens rabatt var det enda stället på vilket han inte hade letat. Snickaren gick fram till fönstret och öppnade detsamma.

- Gå härifrån! skrek Snickaren till Thorvald som omedelbart packade sig iväg på land, men utanför var det ett hav och där kom KÖTT-BÅÅÅÅÅTEEEN!
Den hade återvänt för revansch! Men vad hade hänt egentligen? Vad hade Snickaren gjort Köttbåten?
Detta hann dock inte Snickaren fundera värst mycket på eftersom han var tvungen att fly ut ur huset, då det sekunden senare exploderade på grund av en medeldistansrobot avfyrad av Köttbåten.
Nu var Snickaren desperat! Han fick en ond idé som såg ut som en tanke, och kubbade fram till den murkna dörren på redskapsschulet som med ett olycksbådande gnissel öppnades. Väl inne i schulet fann han sin trogna, stora, dubbeleggade yxa. Han torkade av det levrade blodet på den och släpade ut den på gården där den blänkte kallt i månens sken. Men Köttbåten var redan framme! Och den här gången jobbade den inte för MacDonalds.
Den rammade bryggan med ett fruktansvärt brak, och Snickaren blev alldeles förfärad men bibehöll sitt lugn. Han tog yxan med sig och sprang ut på gatan där han mötte ett ungt par som glatt kom spatserande längs den taskigt upplysta trottoaren. Han hoppade ut från mörkret och landade framför dem, skrikande:

- VET NI VAD RESIDENSSTADEN I MEDELPAD HETER?

- Ja, ty det är... sjöng de i kanon-kör.

Längre hann de inte eftersom Snickaren instinktivt klöv deras skallar med ett våldsamt hugg. När han var blott 11 år gammal hade han svurit ett heligt löfte om att inte slakta de som kände till Medelpads residensstad, men i den desperata situasjonen glömde han helt bort löftet.
Han glodde argt på deras stympade kroppar, men vände sig snart om då han hörde ljudet av larvfötter. Han hann knappt uppfatta knallen då ett järnspett avfyrades mot hans skalle, innan det trängde in genom hans gom och tog med sig hälften av hans hjärna ut genom de bakre fontanellerna.
22 sekunder passerade och sedan öppnades en gnisslande lucka i Köttbåtens sida. Från mörkret där inne hördes en hotfull stämma:

- Hea, hea, heaae! Där fick jag honom allt!

Han trodde det var den äkta Köttbåten han satt i men det visade sig bara vara en - dock välgjord - kopia i papiér-maché.
Den föll sönder till följd av vibrationerna som framkallades av illskrattet, och den samvetslöse järnspettsmördaren föll ner på marken med en duns, och vandrade bort i natten.

Plötsligt inträffade det en lika plötslig som oväntad förskjutning i rumtidsflödet, orsakad av en galen vetenskapsman någonstans i en annan tid, och dennes försök att konstruera en alldeles ny och fin, helautomatisk, tältpinnenedslagare.
Hans målsättning hade varit att den, genom sin multidimensionella natur, skulle vara kapabel till att slå ned tältpinnarna redan innan man bestämt sig för att ge sig ut och vandra i fjällen, och därmed göra fjällvärldens alla vandrare glada och förtröstansfulla, då de efter en lång vandringsfärd anlände till den plats som de senare skulle komma att besluta sig för att använda som lägerplats, och fann att tältet redan blivit uppsatt av någon annan. Men, i ett kritiskt ögonblick under sluttesterna, råkade tältpinnenedslagarprototypen ut för kortslutning vilket ledde till att dess dimensionsstabilisator exploderade, och vetenskapsmannen tvingades till sin stora förtret bli vittne till hur tältpinnar och delar av tältpinnenedslagarprototypen spreds genom dimensionerna.
Detta hade ingen större betydelse för den dimension som planeten Jorden existerade i, förutom att 23 tältpinnar regnade ned över dess yta på slumpvis valda platser.
9 av tältpinnarna träffade eftermiddagsbedjande buddistmunkar i ett tibetanskt tempel
- detta tolkades som ett tecken på felaktig bön, och bestraffningen blev sänkta ransoner havregrynsgröt, vilket ledde till stora matuppror efter några månader, då över hälften av munkarna var nära svält- döden och ej längre härdade ut det hårda klosterlivet.
Efter upproren övergav de sin religion och gjorde om templet till ett stort drive-in-badhus, som dock gick i konkurs efter ett par veckor då majoriteten av Tibets befolkning inte är bilägare, och den lilla grupp som faktiskt äger en bil inte hade lust att köra omkring i bergsmassiven då vägarna ej var lämpade för detta.
6 av tältpinnarna genomborrade ett ganska stort antal hamstrar i en djuraffär i Southampton, och detta gjorde dem mer eller mindre osäljbara. Djuraffärens ägare blev utom sig av sorg och bestämde sig för att bli buddistmunk för att komma över den svåra förlusten. Efter att ha sålt allt han ägde för att få råd till en flygbiljett, bar det av mot Tibet, där han hört att det fanns fina kloster. Men på planet fick han en akut öronsjukdom och avled, vilket kanske var lika bra.
De andra tältpinnarna, alla utom en, slog ner i diverse sopptallrikar runt hela Jorden, och den sista tältpinnen krockade med en radiosatellit vilket omöjliggjorde sändningar från bland annat VM-finalen i krocket.
Arga krocketfans drog runt på gatorna och vandaliserade och sparkade hundar i flera dagar innan de kunde nedkämpas av polisstyrkorna. I polisförhören sade de flesta att det hade varit "frustrerande, men ganska roligt".

Förutom tältpinnarna, påverkades Jorden också genom att tidsflödet plötsligt avbröts och flyttades tillbaka några hack, närmare bestämt exakt 22 minuter och 13 sekunder, vilket inte hade någon större betydelse för någonting.
Speciellt inte för mannen som hade åkt omkring i pappersmassekopian av Köttbåten, eftersom han tidigare, enligt ögonvittnens berättelser, bara hade "vandrat bort i natten", men nu istället befann sig vara tillbaka på den plats där han hade varit ungefär 22 minuter tidigare - det vill säga inuti den falska Köttbåten - och just var i färd med att ta sig ut ur densamma. Naturligtvis hade han inget minne av att han någonsin hade vandrat bort i natten, eftersom denna tidsperiod hade upphört att existera, och det är där vi fortsätter vår berättelse.

Då han hade klivit ut ur den splittrade pappersmassekopian av Köttbåten, strök han sitt gyllene skägg och skrattade ett bullrande skratt. Solen blänkte på hans blanka hjässa och han såg på det massakrerade liket på marken. Den stackars mannen hade fått ett grovt järnspett inkört genom gommen och en halv meter ut genom bakhuvudet.
Järnspettsmördaren drog ut järnspettet som satt förhållandevis hårt, och vandrade bort mot staden. Väl framme travade han glatt in i närmsta Domuskafeteria och åt med glupande aptit en arraksboll.
När han avslutat det goda bakverket gick han med sitt spett mot dörrarna, men upptäckte då till sin förfäran att dörrarna inte gick att öppna åt båda hållen.

Oh Nej! Det är Lars Kaufmanns syndrom igen!
Vid minsta motgång drabbades denna gyllenskäggige man av fruktansvärt bärsärkarraseri. Han greppade sitt trogna spett och dängde det i skallen på kassörskan med en rungande halv- volley så hon tappade växelkassan ner på golvet.
Genast kom en brunspräcklig and springande och satte i sig alla pengarna. Den sprang sedan iväg, men då kom kocken utspringande med en halvautomatisk hagelbössa och en förskärare i högsta hugg. Effektivt högg han huvudet av anden och vände sig sedan mot den gyllenskäggige mannen som var beredd för ett nytt slag med sitt spett.

- RRRAAAAAAH, DÖÖÖÖ, DIN GAMORREAN! skrek kocken och avfyrade 12 skott i snabb följd mot Gyllenskägg.
Dock utan effekt, eftersom Gyllenskägg parerade alla skotten med svepande spettrörelser. En hundradels sekund senare hade han kastat sig fram mot den chockade kocken och kört spettet genom hans mellangärde, därigenom klyvande hans ryggrad. Med spettet genom sig sprang kocken iväg men stupade ner i en kittel med kokande spaghetti och drunknade.
Gyllenskägg, som fortfarande var mitt uppe i sitt raseri, förstod inte vart spettet hade tagit vägen och letade efter ett nytt tillhygge att mölja dom återstående kafégästerna med. Kassaapparaten fick duga så länge.
Han tog tag i sladden och svingade den ovanför huvudet med ett dovt vinande och ett brutalt krigsvrål. Han gick långsamt mot de av skräck paralyserade gästerna och krossade deras skallar en efter en. Men så snart alla hade blivit mosade till pizzafyllning och låg där i en stor hög, började högen sakta smälta ihop och lixom resa sig...

GAaAaaAAG! Det var pizza-golemen som återvänt! Med ett vrål på 602 decibel sprängde den trumhinnorna på Gyllenskägg som blev helt likblek av ursinne.
Han kastade sig fram med kassaapparaten i högsta hugg, men det var en lätt sak för pizzagolemen att omfamna Gyllenskägg och börja absorbera honom med olika sorters frätande syror, tills allt som återstod var den glänsande flinten.
Pizzagolemen skrattade rått och plockade upp Gyllenskäggs flint. Han satte den på sitt eget huvud vilket såg ganska fånigt ut. Fast besluten att bli pizzabagare tog han på sig kockmössan och gick ut i köket och började baka pizzadeg.
Längre kom han dock inte eftersom Freonmannen då svingade sig in genom fönstret med en freonbomb i famnen.

- Hahaaa, nu skall du dö, onda pizzamonster! skrek han, ivrigt påhejad av folkmassan utanför. Han tryckte in den röda knappen och med ett massivt OBOOOOOM förintades hela staden. Freonmannen överlevde tack vare sin freonsäkra skidmask. Han skulle just gå iväg och fira, då ett enormt starkt ljussken nedstrålade från himlen och förintade freonmannen så endast ett par vandringskängor av märket Lundhagen återstod.
Ur ljuset nedsteg en person klädd i mörkgröna åtsittande kläder, böjde sig ner och studerade vandringskängorna, samlade upp dem och gick in i ljuset igen, varpå detta försvann ut i rymden med en förvånansvärd hastighet.


Plötsligt insåg Peder att det hade gått en sorts trend i att åka runt i Köttbåtar och blächtra ihjäl folk med järn- spett och dubbelyxor, så därför travade han ut till sin verkstad för att hämta en stor, stor tidning som han sedermera släpade in i huset igen och körde ner i kött- kvarnen, som omedelbart malde den till smulor, vilka han hällde ner i sin popcorngryta som han ärvt av sin farbror Snickaren som tyvärr fick ett järnspett genom huvudet några timmar tidigare, fyllde grytan med vatten och ställde på sin gasspis för kokning under 26 timmar.
Under tiden gick han och hämtade sin stora tub med potatisgas.

- "Fffäh, höuh" skrattade han klentroget och lade även denna i grytan med ventilen pysande.

Plötsligt stormades lägenheten av vilda korrekturläsare med brevknivarna i högsta hugg. De högg Peder i småbitar och lade honom också i grytan. Samtidigt plockade de ur tuben men glömde att stänga ventilen.
Vad detta skulle komma att ha för inverkan på universums vidare öden återstår att se. I resten av de 26 timmarna dansade de oavbrutet runt grytan, glatt tsjoande och hojtande.

När de 26 timmarna gått, och grytan nu innehöll en fastare massa, råkade en av korrekturläsartomtarna dansa in i spisen så att densamma välte och massan rann ut på golvet.
Vid kontakten med golvet började massan omedelbart forma sig till en... en... en vadå?

...JOOHH... Köttbåten!
Stela av fasa och förfäran stog korrekturläsarna och skrek: "Aaah!" då korrekturläsaren som dansat in spisen sakta smälte fast med ena foten i Köttbåtens akter.

- Ngyaah! Broder Torgur! skrek de då Köttbåten sakta började glida ut genom köksfönstret med broder Torgur släpandes efter.
Under våldsam dödsångest försökte han äta loss sina knän som var såsom fastgjutna i den metallhårda pappersmassan, men hann inte förrän Köttbåten med ett plums dråsade ner i det fantastiskt enorma byadiket som genom århundraden hade.....

Argh! Reklamavbrott! Köp Lars-Bengts fantastiska kindborttagningsmedel!

.....flutit åt det håll åt vilket nu Köttbåten begav sig, med Torgur skrikande efter.
Efter en timme eller två, kanske fem, så nådde Köttbåten havet och morrade hungrigt. Köttbåten började svänga runt och runt och runt för att göra sig av med Torgur som skrek allt högre och högre.

Plötsligt kom ett UFO singlandes genom luften och smäshade in i Köttbåtens styrhytt. Köttbåten fick en stark chock och somnade för en stund.
Torgur såg nu sin chans, sågade av sina knän och hoppade upp på däck. Där såg han det kraschade UFO:t. Efter att ha skrapat sin lillfingernagel mot dess skrov under utstötandet av muntert skrål, öppnades en lucka i sidan av UFO:t.
Ut kom Lucia och skrek:

- Va faaen hölleru på mä! på det att hon slet fram en häxax, slet sig fram till Torgur och försökte klippa huvudet av honom. Men Torgur lyckades ducka och flydde in i UFO:t.
Lucian skrek i högan sky, plockade fram ett städ och slängde sig i havet såsom en sjunkbomb.
Torgur märkte detta genom ett observationsfönster och grät en skvätt, eftersom han insåg att vi nu inte skulle få någon Lucia i år. Snabbt sansade han sig och började glo omkring i UFO:t. Vid en stor skärm satt en knapp. Vid knappen stod det:

"Ge fan i den här knappen, annars visas en film om Ivar!"

Genast tryckte han in knappen, men fick till sin besvikelse inte se någon film. Istället rasade det ut en karta som Torgur genast började följa.
Efter 10 minuter hade han kommit till städskrubben på mellanädck. Nyfiket öppnade han dörren av pappersmassa varpå han omedelbart fick en matoljedrypande dolk inkörd i halsen.
Men vem höll i dolken?

Samtidigt, hemma hos Karcent:

- Geyah! Vi har slut på mjölk igen! gallskrek Karcents mor då hon plötsligt glodde in i kylskåpets mörka gap. Ty lampan var trasig, men detta besvärade icke Karcent där han satt på sin stol och talade om bifftomatens inverkan på papperssallad.

- MMM! hummade han starkt och gick mot ytterdörren. Hans mor hann dock ifatt honom.

- Karcent! Nu ser du ju ut så där igen! Vad har jag sagt om det?
- Öuhhh.
- Gå genast och handla 5 liter mellanmjölk!

Karcent älgade sig iväg mot affären som låg 75 meter från huset, men ändå lyckades han irra sig bort. Då han just passerat Folkets Hus fick han syn på en man med ett mystiskt léende.
Omedvetet slet mannen fram en stor köttkrok och började svinga den runt, runt i ett nylonrep. Det var ett tämligen långt rep så mannen kunde svinga med ca 12 meters radie. Detta märkte inte Karcent som var ganska närsynt, utan gick glatt fram mot mannen.

- Uchäkta, är det här ca 75 meter hemifrån mig?
- Hör nu här! Det är nog någonting du inte har förstått! skrek mannen i Karcents öra och köttade med full kraft in kroken i Karcents bröstkorg.

- AUUUH! stönade Karcent ångerfullt vid sammanstötningen.
Kroken hade kilat fast sig mellan två revbensspjäll och satt såsom en korrekturläsares knän i pappersmassa. Karcent förstod inte riktigt vad som hade hänt utan försökte fortsätta att gå mot Konsum.
Detta gjorde bara mannen ännu argare, och han slet och drog tills han kunde greppa Karcent. Han tog ett fast grepp om Karcents hals och med ett raskt ryck hade han slitit loss Karcents bröstkorg. Han tvingade ner den i en närbelägen brevlåda under vilda vrål.
Ledset försökte Karcent gå därifrån men hindrades av att krokmannen hade ett stadigt grepp om hans ena lunga.

- Näe, nu stannar du här!
- Öåääjh? frågade Karcent och fortsatte:
- Jag måste köpa mjölck!
- Nu jävlar i mig skall du få se på andra bullar! sade den ondsinte mannen och ryckte loss båda lungorna ur Karcents innanmäte.

- Hy hiff! Hy hiff! Hy hiff! sade Karcent kippande och försökte nå sina lungor som krokmannen hånfullt höll högt i skyn.

- Hä hä ha! Dom här skulle du allt bra gärna vilja ha, va?
- Hurskehuu, sade Karcent och gav upp sin kamp. Han stapplade vidare mot affären men krokmannen var ännu inte nöjd. Han slängde lungorna i en sinuskurva ut på gatan och slungade kroken efter Karcent. Kroken fastnade i Karcents lever som slets ut. Mannen fångade den och slängde den på marken med ett platch och började jaga Karcent, som bara gick framåt helt frånvarande.

- Jaså? Du försöker smita! skrek krokmannen och började plocka ut alla hans inre organ och stoppa dom i sina fickor tills de mittersta 60 centimetrarna av Karcent endast bestod av en blankputsad ryggrad. Detta kom Karcent att stanna.

- Uhöö! stönade han och tittade med glansig blick på krokmannens blodiga köttkrok.
De stod blick stilla och nöstirrade på varandra i flera sekunder, men plötsligt fick Karcent ett vansinnesutbrott och slet mannen i två delar och gav dem till en passerande scout, som bara skrek. Sedan sprang Karcent tillbaka hela vägen och försökte hitta sina organ.
Han fann den mosade levern men den var ju inte mycket att ha längre. Inte heller var lungorna användbara sedan de blivit överkörda av trucken Godtfred. Nu var gråten inte långt borta. Vad skulle mamma säga?
Allt han kunde finna var sin halvtrasiga bröstkorg som han fick sno från en brevbärare som försökte dela ut den. Han försökte sätta den på plats men den bara fjångade bort igen. Det är lika bra att dö, tänkte Karcent och lade sig ner på marken.


Senare vaknade han upp i en stor, konstig grej! Det var alldeles mörkt och han hörde ett illavarslande skratt:

- Ohahöh, öh, öh....

Den stora konstiga grejen verkade på insidan svart. Detta berodde på Karcents oförmåga att se någonting p.g.a. det kompakta mörker som bara spred sig kring Karcents svårt sargade kropp.
Efter 18 sekunders examination insåg Karcent att grejen var sfärisk.
Panikslaget började han bonka på dess mjuka yta men förutan resultat.

- Hu, suckade han och lutade sig mot väggen. Han kände dock en mindre smärta i akselen och gav upp ett moj.

- Mojjj!

Han undersökte förvånat den plats i väggen varifrån smärtan kom. Till sin grövsta förvåning fann han...

- Luccka?...Hl..u. grymtade Karcent glatt och greppade efter haspen för att fly sitt sfäriska fängelse. Men i detsamma som han öppnade luckan började en oanad flod av lim välla in genom luckan mot hans ansikte.

- Huup? sade han och kippade efter andan, spasmiskt simmande i limmet.
Till sist var sfären helt limfylld och Karcent skulle ha drunknat om det inte vore för att han saknade lungor numera.

GERBOOOOOMMMMM!

Sfären sprängdes och Karcent flöt ut på golvet. Där låg han och hostade Bostik papperslim i några timmar innan han sansade sig och såg sig omkring.
Vad var detta för 1 konstigt ställe? På golvet såg han en sjö av halvstelnat lim och stora bitar av en grejpfrukt. Med bestörtning insåg han att den var denna citrusfrukt han hade varit fängslad i under så lång tid.
Rummet var ganska stort och längre bort fanns en dörr.

Plötsligt öppnades dörren och en städerska kom in och började svabba frenetiskt. Karcent hann inte reagera förrän han fått ett slag av svabben i ansiktet och blev avsvimmad än en gång.
Nästa gång han vaknade hängde han uppochner fastkedjad på en vägg.
Han såg PROFESSORN stå framför honom. Han hade aldrig sett honom förut, ändå visste han att han ätit vitlökspaj med ostsås till lunch.

- MMmmmm, tänkte han, men samlade sig för att fråga:
- VAD ÄR DET HÄR FÖR 1 KONSTIGT PLEJS!
- Vill du läsa min nya bok? frågade professorn hoppfullt.
- eh - näe? sade Karcent tveksamt. Professorn fortsatte:
- Du har utsatts för svåra prövningar, min son, och det beror på att jag ville pröva om du var värdig.
- För vadau?
- Att provsmaka min vitlökspaj! Se så god den ser ut, sade proPHÄSSORN och tuggade lite försynt på en bit som för att övertyga Karcent.
- Jag vente ha nån jävla pay! gnällde han.
- Öh - nähej. Slipp då. sade proPHÄZURRN och stoppade undan pajen.

- Nej, du förstår, ditt uppdrag består i att baka ett universellt bröd enbart bestående av utrivna 236-sidor ur romaner som handlar om tidig bäbbyggelse i Östergötland.
- Jaaahhh.... hööö... sade Karcent och accepterade snart förslaget om än något motvilligt.

I flera år reste Karcent omkring och lånade böcker, rev ur sidor och kokade pappers- massa. Händelsen påminde honom om korrekturläsare men han förstod inte varför.
Slutligen, efter 62 månaders idogt bakande kunde Karcent uppvisa ett färdigt, gyllenbrunt formbröd enbart bakat på 236-sidor enligt ovannämnda normer. Han sökte upp BROPHAEZURNH och skrek glatt:

- Fäääärdit!
- Aaaahh, sade BROPHUZEREHUMHH och tog brödet.
Andäktigt skar han en skiva av det och bredde den långsamt med vitlökskräm och sirap. Han tog en rejäl tugga och njöt i fulla drag av pappersmassan.

- MMMMMMHHH, ett alldeles UTSÖKT bröd! skrek han i falsett. Du har sannerligen gjort dig förtjänt av din belöning, fortsatte han och ur en kasse tömde han en komplett uppsättning inre organ lgjutna i specialhärdad Plastic Padding.
Karcent hummade allt högre och högre när han fick se organen.

- MMMhlöö, huf, till mig?... sade Karcent och hans ögon glänste av glädje.
- Nej, dom här är till min brorson! Till dig har jag den här boken - som jag skrivit schjälw - även signerad av mig - och den - snyft - får du nu.. buh... och ögonblicket var så vackert att han började gråta. Karcent försökte se glad ut då han mottog boken.

- Åh... tack... suck... GZINGGG!

Plötsligt genomborrades hans huvud av en sågklinga som klöv luften i hög hastighet.
Karcent kände på sitt huvud. Där satt en stor blank sågklinga.

- Ahhö? Sade han och började vicka på den i sina försök att dra ut den. Vid åsynen av detta svimmade Professorn rakt in i sin instrumentpanel, vilken började blinka hotfullt i alla regnbågens färger.
Karcent satte sig på en stol för att beundra färgerna men plötsligt sa det UR-BOOOOM och hela byggnaden flög i bitar. Kvar satt Karcent på sin stol. Framför honom låg påsen med Plastic Padding-organen som var till Professorns brorson. Karcent tog upp påsen och kände lyckan sprida sig i hela hans förstörda kropp. Dock insåg han att han inte klarade att sätta tillbax dom på egen hand. Han måste fixa hjälp! Karcent greppade påsen och rusade iväg mot ett okänt håll.
Efter ett tag kom han till en bro.

- Brrrroh! konstaterade han resolut och tågade ut på bron. När han kommit allra högst upp i hela världen tog bron slut. Eller rättare sagt, här började ett hus.
Han knackade på dörren - vilken var gjord av pappersmassa - och snart öppnades den. Karcent kunde se ett knotigt ansikte sticka ut genom öppningen.

- Jag heter Sebastian! vrålade ansiktet plötsligt.
- Öh, jag heter Kar..karcent... kan du hjälpa mig med domma hära?
- Hu, vad du ser ful ut, pojk! sade häxan och rös. Hmmmm. Ja, följ med upp i källarn så ska vi se vad vi kan göra!
Karcent log lite fånigt då han förstod att häxan ville hjälpa till. Tillsammans gick de uppför trappan. Där såg Karcent en hel armé av spisar.

- Ojjjh, vad för ena många spisarru har! sade Karcent och hoppade upp och ner, stirrande sig vilt omkring upphetsat.
- Vill du sluta med det där! väste häxan. Karcent slutade och grät lite moloket. Häxan stirrade framför sig, tomt och drömmande, och tog fram en påse ströbröd ur en hurtz. Sakta började hon sprida ut dem på golvet i en lång rand. I detsamma upptäckte Karcent stora mörkröda fläckar på olika ställen på golvet men glömde det snabbt och tänkte på organen.

- Öh, jo, dom här, sade Karcent försynt och höll fram kassen med organen, men avbröt sig då han såg ströbrödsranden. Han insåg att han inte ätit på flera år och kastade sig ner på golvet och började slicka upp ströbrödet under vilda hojtanden.
Häxan log ilsket och förnöjt samtidigt som hon gick och ställde sig bakom en spis i strategisk position. När Karcent var framme vid ugnsluckan välte häxan den tunga gjutjärnsspisen rakt på hans huvud!
Med ett blött krasande spräcktes Karcents skalle och hans hjärna - det som var kvar av den - började rinna ner i golvspringorna. För en sekund insåg Karcent att häxan led av en fördröjd version av Lars Kaufmanns syndrom. Men sedan dog han.

- Dumma ungjävlar, tänkte häxan och gick surt nerför den knirkande trappan....

samtidigt, i det sprängda huset borta vid professorn, i en liten askhög.....
näe, vi skoja' ju ba'. Vi trornte på ingen reinkarnation i den här sagan.

Nej, istället, borta vid Konsum, eller närmare sagt 75 meter därifrån, började Karcents mamma bli orolig. Så här länge hade ju aldrig Karcent varit hemifrån förut. Hon var van vid småförseningar på 3-4 månader men detta var ju att ta i en smul.
Hon - fast egentligen var det en han - men ingen brydde sig om det - slängde sig upp på en stark moped och begav sig bortemot Konsum.
Till sin förfäran sågo hon huru ett parkeringshus sakta tornades på platsen där Konsum stått.

- Jäohum, hur ska jag nu få tag i mjölch! JA! JUST DET JA!
Genast öppnade hon handväskan och slet fram sin av nickel gjorda mjölkbränningsapparat. Hon ställde den på gatan, hällde i en slev grisdregel och genast började den puttra. Plötsligt kom en scout runt hörnet.

- Goddag, frun, sade han. Denna stackars ituslitna man hittade jag för sex år sedan. Jag har nu reparerat honom med hemkokt tejp - vill ni ha honom kanske? Sade scouten och stoppade handfast ner mannen i grytan.
Mannen hade en stor krok i ett nylonrep som han greppade krampaktigt med sina döda händer.
Han försvann ner i det kokande dreglet och innan Karcents mamma hunnit reagera hade scouten gått därifrån.

Plötsligt ramlade en lie ned från ovan.
Den klöv Karcents mor på mitten. Hon skulle därför aldrig få veta vilka underliga händelser som samtidigt inträffade i trollens by, några dussin mil därifrån.


- Hej mamma, skrek trollet med ett inställsamt smil och svingade sin trubbiga påk högt över sitt huvud. Upptäxresande Albinsson hade gett honom påken för många år sedan, men hur skulle han ha kunnat förutse dess roll i denna pinsamma situation?
Trollet fullföljde sitt slag, rakt i ansiktet på en gammal staty av torkade ketchupavlagringar. Statyn flög i flera delar och genast kom Frans-Istvald, den lille lene sillsamlaren som bodde hos trollen.
Detta var Varan-söndagen, då skulle varanen gå runt och runt. Alternativt så kunde alla gå runt en död varan om en levande ej fanns att tillgå, men denna söndag hade något oförutsett hänt.
En märklig händelse hade tilldragit sig hos trollen: En konstig staty hade dykt upp och fördärvat den fina stämningen. Dessutom hade man inte ens en död varan att använda till varandansen, och detta var i sanning ett svårt problem. Man höll just på att examinera statyn då Äskil dök upp med sin påk, och av erfarenhet visste man bättre än hindra Äskil från att slå.
Frans-Istvald såg bara på helt stumt, och gick sedan in i sin hydda för att koka pappersmassa. Han ensam visste vad som skulle hända - tecknen var de rätta och Ritualen måste förberedas och hans faster hade missat bussen på förmiddagen.
I det allmänna tumultet brydde sig ingen om att räkna ketchupbitarna. Gorbag såg sin chans och tog två ketchup- fragment för att kasta ned i den stora byakittelen.
Med ett rått skratt såg han hur dessa sakta smälte sönder i den redan förut varma soppan.
Som av en gudomlig slump kom nu Frans-Istvald ut ur sin hydda, med den sjudande pappers- massan i högsta hugg.

- Akta er! Här kommer jag! hojtade han när han småsprang mot byakittelen. Men Gorbag, fascinerad av den smälta ketchupen, hörde inte varningsropen och blev tragiskt nerputtad i den sjudande, bubblande, oheliga blandningen som i tidernas begynnelse förbestämts till att vara receptet på SATANS YTTERSTA VERKTYG! Nämligen: Korv Stroganoff!
Nej...

Köttbåten! Just det! Efter tjugosex timmars puttrande började där en Köttbåt formas, ety även ett hjäng korrekturläsartomtar hade uppenbarat sig på eftermiddagen för att dansa runt grytan. Dessa tomtar var obligatoriska för ett lyckat Köttbåtsresultat.
De var själva lyckligt omedvetna om detta, då en gravt under- liggande drift hos dem sedan urminnes tider hade tvingat dem att uppsöka varje plats i universum där en gryta med pappersmassa kokade. Faktum är att det var dessa tomtar som upprätthöll universums själva drivrutiner som gudarna programmerat en morgon då téet var slut i kannan och alla filmer hade gått av på mitten av en förbipasserande meteor.
Dock var nu Köttbåten färdig, helt oavsett vad tomtarna tyckte - dessutom var de ju klara med sin dans nu, och kunde gå hem och pusta ut i ytterligare 1000 år.
Köttbåten vällde nu ut ur grytan. I dess sida satt ett skräxlaget ansikte som verkade tillhöra Gorbag. De församlade trollen sjöng lovsånger för att blidka Köttbåten att släppa Gorbag, men den brydde sig inte nämnvärt om detta utan tuffade ilsket iväg för att slutföra sitt uppdrag.

Samtidigt, borta vid Konsum, där Karcents mamma låg ituhuggen av en fallande lie, började den av nickel gjorda mjölk- bränningsmaskinen åter bubbla.
Efter bara några sekunder steg Krokmannen upp ur det kokande grisdreglet.

- Pfsjuäsjsh! Grööögl! Trodde aldrig jag skulle hitta ut!
Han var gravt förvirrad och det är ju ganska förklarligt med tanke på att han nyss hade blivit riven i två delar av en vansinnig pojke. Han kände nu på sin midja och fann där en stor remsa hemkokt tejp som någon i sin godmodighet hade kläsjkat dit.
Eftersom han varit död i 64 månader, kunde han dock för tillfället inte komma ihåg vem det var.
Han klev ur grytan och började omedelbart leta efter sin krok. Han fann den efter några minuters idogt letande. Någon hade slagit in den i ett fint paket med silkespapper och klistermärken. Kunde det vara samma person som tejpat samman honom? Ovetskapen gjorde honom mjölig och han gjorde ett par provsving med sin krok.
Den svischade hemtrevligt genom luften och han kände glädjen spridas i hans nödtorftigt reparerade kropp. Nu kunde han känna sig glad igen! Men vem var egentligen hans okände räddare? Han trodde sig just ha funnit lösningen, när Köttbåten kom tuffande nedför allén i rasande fart.

Krokmannen, fortfarande svingande sin krok, var den här gången beredd på Köttbåtens anfall. Han steg lugnt åt sidan då Köttbåten kom ångande mot honom, och drev kraftfullt in kroken i dess sida. Den fastnade och han kände hur han började släpas efter. Ändå log han, då han hörde ett tjut av smärta. Det var tydligen Gorbag som fått kroken inkörd i sitt ansikte.

- AUUHH-HAUUUUH! skrek han helt oavbrutet. Därför var det ett märkligt ekipage som gled nedför stadens gator, och många ögon kastades på det.
Köttbåten, nu i ett extasiskt lugn, var noga med att samla in ögonen för framtida bruk. Det var sannerligen en mycket omtänxam köttbåt som lämnade staden med sin last av 56343 ögonglober, Gorbag med kroken i ansiktet och till sist en leende krokman släpandes efter.
Vid vägkanten satt en liten gosse och ryckte benen av mygg, och han såg insiktsfullt på Köttbåten.

I trollens by hade man nu börjat komma över den förskräckliga händelsen. Man hade samlat upp de kvarvarande ketchupfragmenten och lagt dem i en liten burk, vilken sedermera grävdes ned djupt i en kompost.

Ingen skulle någonsin se dem igen.

Den ende åskådaren till tumultet bland trollen var Erik, som satt på stranden och såg på TV. Ikväll skulle det visas ett program om trolls beteende, följt av en debatt för eller emot troll. Men Erik struntade i debatten, stängde av TV:n och gick tillbaks till huset.
Där inne, i rummet just till vänster, fanns TE-KANNAN. Den hade stått där länge nog nu - nu skulle den fram i ljuset för att tjäna sitt syfte.

Braskt tog Erik - som egentligen hette någonting annat - fram TE-KANNAN och putsade lite på den. Då steg anden ut.
Erik blev alldeles förlamad av skräck då anden, klädd i strumpforth, klev fram som en rök och stirrade Erik i ögat. Erik började grina. Så här hade han inte tänkt att det skulle bli. Han trodde ju att det skulle vara en fin upplevelse, men detta var synnerligen otrevligt. Anden tornade upp sig framför Erik och gav honom en rungande örfil, vilket kom Erik att tumla iväg in i vardagsrummet.
Anden kväkte något underligt och flög iväg. Men då anden märkte att den inte kunde komma ut, började den flyga i cirklar, allt snabbare och snabbare tills huset imploderade. Erik krossades naturligtvis, och det tyckte han inte om.

Anden flög bort för att göra mera skada på människorna. Det enda som var helt i bråten var TE-KANNAN. Och därmed smh(i) började det regna.
Marken löstes upp och bråten sjönk ner i marken för att aldrig mera återfinnas, bortsett från att alltsammans skulle bli återuppgrävt av Hans-Erik tre dagar senare. Hans-Erik var Eriks bror och han hade blivit lite förundrad - rentav lite brumutt - över Eriks hus plötsliga försvinnande.
Tvärtemot alla andra trodde han att förklaringen låg i att det hade regnat så brutalt att huset hade sjunkit ned i sörjan.
Alla hade skrattat åt Hans-Erik då denne lanserade sin teori om detta, och eventuellt också om en inblandad ande, men Hans-Erik lät sig ej bekomma utan grävde tappert vidare i leran. Han hade ej ätit, ej sovit på dagar, och just då han själv började tvivla på sina hypoteser, stötte han på något som klinkade mot hans spade. Utan ett ord insåg han att det var TE-KANNAN.

Nu fanns det ingen tvekan längre. Det var verkligen anden som återkommit efter sexhundrafemtiotretusenåttahundranittofyra år i exil i TE-KANNAN. Det var Erik och Hans-Eriks stamfader John-Erik-Allan som bortbringat anden då denne kom och störde, mitt under midsommarfesten.
Hans-Erik mindes att denna fest var mycket omtalad på sin tid, eftersom han inte hade hittat på ett namn åt den, och det var därför mycket populärt att komma med förslag. Folk vallfärdade från Jordens alla hörn - för Jorden var fyrkantig på den tiden - eller rättare sagt kubisk - men det visste man inte - fast man antog det - för att försöka framlägga sina förslag så kraftfullt som möjligt. Men John-Erik-Allan lyssnade bara på ett öra, ty han var döv på det andra. Tyvärr var det detta öra man talade i då man tilltalade John-Erik-Allan, så därför framgick aldrig förslagen och festen kom att förbli namnlös.

- TE-KANNAN måste ha använts först på denna fest, insåg Hans-Erik och log brett åt denna sin nyfunna insikt, vilken ej delades av någon, ty ingen annan hade hört den. Vad de inte visste var att Hans-Erik aldrig tänkte berätta om den för någon, följdaktligen skulle ingen någonsin ens kunna ha möjligheten att sympatisera med den.
Hans-Erik hann dock inte tänka mer på detta enär någon kom och fyllde igen hålet med den lera som Hans-Erik tidigare på dagen så tanklöst hade lagt vid sidan om. Denna person skrattade rått åt de kvävda vrålen flera meter nedifrån, och vandrade bort i det lätta - men ändå ljumma - duggregnet.

Detta var självklart inget naturligt duggregn, utan det hade orsakats av häxan Sebastians smutsiga angrepp på Karcent långt tidigare, då denne hade pressats genom häxans bastanta men ändå porösa golv, och därmed fått en konsistens liknande t.ex. duggregn.
Häxans hus fanns åtskilliga mil upp i luften, vid slutet av bron, som var halv. Detta bekom naturligtvis inte den mystiske mannen, som vandrade vidare genom vad han trodde var duggregn.

- Häschhkannte va nåra håel, utropade han med märklig dialektal brytning och steg in i sin bil och körde iväg.


Över allt detta hade halvguden Jegot vakat.
Han kände sig lite utstött bland de andra gudarna, som alla menade att de stod över Jegot i rang. Jegots högsta önskan var att en dag också få bli en riktig elitgud. Den stora frågan var hur han skulle möjliggöra detta. Det gällde att imponera på intagningskommitten så mycket som möjligt, men Jegot hade bara begränsade krafter.

Plötsligt fick Jegot en idé. Han skulle använda sig av de förbjudna riter, som var förbjudna på grund av att de var helt oetiska. Det hela gick ut på att tvinga en valfri dimension åt två olika håll i tidsplanet, därvidlag fram- kallande vad man i populärlitteraturen vardagligen kallar "parallella universa". Han skulle sedan avbryta riten för tidigt, så att de bägge dimensionerna som skapats bröt ihop, och skeendet i de bägge framtvingade universumen brutalt slogs samman.
Detta skulle framkalla en uppsjö av händelser, som verkade hända på två sätt samtidigt, och få dubbla resultat. Till exempel ökade antalet tvillingfödslar markant under denna period. Hur det hela påverkade Karcents numera döda mamma och hennes försök att framställa hembränd mjölk - som ju redan behandlats en gång i denna berättelse - återstår att se.

Emellertid gav inte allt detta någon ökad status för Jegot. Istället sparkades han ut ur Gudarnas Dimension med en dom om evig förvisning. Inte för att han skapat problem med dubbla och halverade rumtidsflöden, utan för att han haft den magiska boken med de aktuella riterna hemma för länge från biblioteket.
Gudarnas bibliotek är mycket hårda på återlämningstiderna. Jegot svor att ta hämnd på allt och alla, och ryktet förtäljer att han tog sin tillflykt till planeten Jorden, för att bida sin tid i väntan på det rätta tillfället för hämnd.

För att återgå till Karcents mamma, som satt utanför det forna Konsum och försökte framställa mjölk själv med hjälp av sin av nickel gjorda mjölkbrännilator, så vet vi ju att hon tragiskt blev klyfd på mitten av en nedrasad lie. Därmed kunde hon ej längre kontrollera ämbaret med kokande grisdregel och lite annorlunda kemikalier.
Till saken hör också att Krokmannen, som ju också var delad på mitten, tidigare på dagen hade blivit nedstoppad i grytan av en förbipasserande scout som funnit den stackars misshandlade mannen på gatan. Trots att sex år hade passerat, och liket av Krokmannen var förhållandevis ruttet, skedde nu mystiska saker i den kokande grytan.
Med hjälp av grisdreglets läkande egenskaper, som dittills hade varit okända för människan, återuppstod nu Krokmannen och kände sig missnöjd och orättvist behandlad.

Han märkte dock inte att han själv, samtidigt men ändå inte, redan hade lämnat grytan och drämt in sin krok i den Köttbåt som just hade åkt förbi, därigenom lämnande scenen med krokmannen släpandes efter. Världen skulle hädanefter få dras med två reinkarnerade krokmän, allt på grund av Jegots illvilliga försök att ta en genväg till toppen.

Frustande reste krokmannen sig upp, hoppade ur grytan och började leta efter sin krok, som han förlorat då han blev död.
Han förflyttade sig planlöst iväg in mot centrum, efterlämnande sig ett spår av slem. Faktum är att hela hans ryggsäck var fylld av grisdregel, men det märkte han inte.

- Var krook? grät han åt de förbipasserande lyxtolparna. Dessa svarade inte.
Han kände hur Lars Kaufmanns syndrom bara vällde upp inom honom. Han var tvungen att avreagera sig, men leråkern var helt folktom! Här fanns absolut ingenting att slakta eller slå sönder, och detta påminde honom om hans ryggsäck. Den fick duga.

- "Niihyyeuutzschh, nihyehouommmm...." skalderade han då han svingade den omkring sig såsom sin krok. Men läderremmarna var ej avpassade för denna behandling utan brast så gott som omedelbart, vilket kom ryggsäcken att flyga bort iväg och sprida sitt innehåll i en stor klästjk mitt på lerplanen.
Krokmannen såg med ledsen blick sin ryggsäck singla ner och ta mark med en duns längre bort. '

- Garg, gragruuh, mumlade han och stövlade däråt.
Men vad han inte visste var att det var just denna leråker som Karcent hade regnat ned på för bara några dagar sedan. Av en utgrundlig, fantisk slump, hade grisdreglet landat precis på den fläck som utgjorde Karcent.
Efter blott ett par picosekunder startade den märkliga reaktionen, och Karcent började återskapas i en specialeffekt snarlik den dära morphingsgrejen på stålverket i slutet av T2. Det skulle sålunda bli krokmannens förtjänst att hans döds- fiende just återskapats med hjälp av grisdregel, precis som han själv.

Snart stod han där, den lille gossen som faktiskt just hade fyllt trettiotvå, men det hade han ingen aning om, och tittade sig yrvaket omkring.

- Ho, sade han och började dansa en gladiger dans runt ryggsäcken. Men då han insåg att det var en ryggsäck han dansade runt, blev han braskt påmind om kassen med Plastic Padding-organ som han glömt hos häxan.

- Ahu, ropade han ledset och började spana uppåt skyarna efter sin kasse, som egentligen tillhörde BROPHUZERE-HUMH. Men han var död, så Karcent kunde lugnt anse kassen som sin. Men den var ju inte här, och detta var ett stort problem för Karcent, som hade hoppats på att få hjälp av häxan med att sätta dit organen.
Men häxan hade lurat Karcent... Buhuuu... Karcent började gråta, och detta hörde Krokmannen. Han vände sig våldsamt om och stirrade argt på Karcent.
Trots att han inte kunde formulera det till en mening, påminde varelsen där borta honom om den gosse han hade rivit loss alla inre organ för, en gång i tiden, för ungefär sex år sedan. Karcent var inte medveten om Krokmannens närvaro, utan tjöt vidare.

Plötsligt fick han syn på något där uppe i skyn. Det var en liten vit punkt, som snabbt blev allt större och större. Den var på väg mot Karcent. Han började känna sig osäker på vad han skulle ta sig till, då han hörde ett argt hojtande från väst. Det var Krokmannen.


- Graöhm!

Karcent skulle ha känt en rysning längs mjälten, om han hade haft någon, då han plötsligt hörde den för honom sorgligt välbekanta rösten som nu avgav ett mystiskt ljud någonstans väster om Karcent.
Men Karcent var så fascinerad av den alltjämt växande vita pricken på himlen som störtade ner med allt högre hastighet, att även Krokmannens återkomst blev en smula egal. Krokmannen blev en bit förbluffad över detta, men flera bitar upprördare blev han när han plötsligt fick syn på en stor sak som oerhört snabbt närmade sig hans skalle.
Saken liknade väldigt mycket en vit plastkasse, fylld med organ gjutna i Plastic Padding, men detta var bara en grov gissning från hans sida.
Dessbättre för Karcent, så var denna gissning sann, och Karcent jublade då han insåg att det var hans proteser som nu kom nerdimpande.
Häxan måste ha funnit dem dagen efter Karcents försvinnande genom hennes golv, och i ilska hävt ut dem genom ett fönster. Men när Karcent fick se Krokmannens rasande uppsyn började hans glädje fejdas till blott en bråkdel av skräcken som nu spred sig i hans varelse. Han insåg att detta antagligen var slutet, men då ingrep Chkarrlh-Oouhhckke (en av elitgudarna som ogillade Jegots ingrepp i verkligheten) och lät ankorna gå förbi några meter bort.
Detta drog till sig Krokmannens uppmärksamhet, från både kassen och Karcent, och just i samma ögonblick träffades Krokmannens huvud med en fruktansvärd kraft då kassen äntligen nådde marknivån efter att ha fallit i sex år. Dånet var fullkomligt öronbedövande och hela Östergötland omvandlades till en stor, stor krater.
Många miljarder människor och ankor dog i de våldsamma chockvågorna som pulsariskt bredde ut sig över hela universum. Karcent slungades ett par varv runt Jorden och landade slutligen mitt i kratern igen.
Om han hade haft lungor, hade han tappat luften vid det kraftfulla nedslaget som gjorde kratern ännu djupare och ordnade till en repris på explosionen. Karcents trumhinnor sprängdes vid den andra explosionen, men denna gång kastades han bara in i en jordvall i kraterns sida. Genast rasade väggen samman, och Karcent begravdes under 600.000 ton östergötsk jord och grus.

Efter några månader av idogt krafsande kom han upp till ytan igen. Han klev upp och tittade sig omkring.
Allt var öde, tomt och tyst. Himlen hade en märkligt röd nyans och atmosfären verkade fylld av damm. Han kände sig på något sätt skyldig till människornas utrotande, men denna tanke överlevde inte särskilt länge i Karcents hjärna, ety han då fick syn på kassen, som låg där vid hans fötter.

- Kahuumiee! skrek Karcent i ren glädje och samlade upp kassen. En snabb inspektion revealade att alla organen fanns kvar i intakt skick.

- Nu måste jag ha hjälp! sade han till sig själv och började målmedvetet gå mot horisonten, som verkade mycket bredare än i morse. Efter bara cirka tjugo minuter mötte han en buss.
Bussen stannade alldeles framför Karcent, som omedelbart klev in för att betala. Men ack, chauffören var ingen annan än Zanzibar, just den man som tidigare på dagen hade grävt ned stackars Hans-Erik i leråkern, just där Eriks hus hade stått.
Men Karcent, som vanligt helt omedveten om det mesta, kände inte till dessa händelser, ej heller hade han en aning om varför Zanzibar nu ägnade sig åt hjälparbete efter katastrofen, utan betalade glatt och gick och satte sig bredvid en liten lerig gosse. Karcent kände sig besvärad av den pressande tystnaden i bussen, dessutom hade han ingen aning om vart de var på väg.
Han vände sig mot gossen och försökte inleda ett samtal medan han förstrött försökte pressa sina organ på plats, trots att han visste att det var näst intill hopplöst.

- ...Heh..heij...va heteru?.. frågade Karcent.
Gossen vände sakta sitt huvud mot Karcent. Han var verkligen lerig, fullkomligt täckt från topp till tå, med bara några glipor för visuell avsökning av omvärlden. Några mindre sjok av torkad lera föll ner från gossens nacke och landade på sätet i små moln av lerdamm. Zanzibar bevittnade detta med en irriterad blick i back- spegeln, och ångrade att han låtit gossen följa med. Gossen tänkte uppenbarligen försöka svara Karcent, men allt som hördes var

- ...ptfrzblrkspbpl...

Karcent tolkade som att den stackars, stackars gossen inte bara var alldeles osedvanligt smutsig utan även led av någon märklig halsåkomma alternativt ett medfött talfel, och beslöt sig därför för att taktfullt låta saken bero.
Istället vände han sig om och började titta ut genom fönstret där det dammiga, tomma landskapet fartfyllt for förbi.
Men gossen envisades.

- Ptfrzblrkspbpl! PTFRZBLRKSPBPL!

Karcent kände sig pressad att svara, och kombinerade detta med en fin idé: Han skulle bortse från den stackars gossens talfel och låtsas att de hade ett eget språk, som ingen annan kunde förstå.
Detta, menade Karcent, som hade endast rudimentära kunskaper i barnpsykologi, skulle uppväcka en känsla av gemenskap och samförstånd hos det missanpassade barnet, som fortsatte att frusta:

- PRFTSJLKFBRL!
- Posjtonakhempf, svarade Karcent och log vänligt.
- HFUHEFHEISHHLIFHIEHFH!
- Mouhl-gziin frplippelisjk! konstaterade Karcent förstående.
Då tystnade gossen och vände sig i avsky mot fönstret. Någon sekund senare vände han sig tillbaka mot Karcent, och hostade upp en stor lerklump med ett äckligt ljud. Karcent fortsatte på dialogen:

- Krheelk...
- Är du fullständigt dum i huvet, gubbdjävel? skrek gossen, som nu återfått sin talförmåga.
- Åh, äh! Så du kan tala, min lille vän!
- Ja, det fattar du väl!

Längre hann dock inte gossen förrän han avbröts av ett fräsande ljud som verkade härröra från bussens aktre regioner.
Både Karcent och gossen tittade bakåt, och fick till sin förvåning se en man i grönmetallic långrock stå och steka raggmunkar på ett fältkök. Inte nog med att det var förbjudet att laga mat i bussen, dessutom använde han alldeles för hög värme.
Stora, tjocka rökridåer trevade sig framåt i bussen, och buss- chauffören röt ilsket:

- Ge rej o steke raggmeuenck här!

Chaufförens mycket ovanliga dialekt fick den lerige gossen att reagera lika besinningslöst som oväntat. Ungefär samtidigt som bussen passerade en trasig sten, på vilken någon med orange målarfärg hade skrivit "Snart är du framme", vräkte sig gossen förbi Karcent och lubbade fram till chauffören, med vilken han verkade ha ett par gäss oplockade. Karcent förstod som vanligt ingenting utan försökte stava sig igenom texten på stenen, men alltför sent: den hade försvunnit sedan länge.
Karcent grät en smula över detta, och iakttog sedan vad som hände i bussens främre ände.

Fortsättning följer... här!! Köttbåten II


Skriv gärna och vädra dina åsikter angående denna saga.
scumberg@hotmail.com



Tebax till Panik-Påsen!
Eller varför inte till The BRAINpage...