KÖTTBÅTEN
Del 2.
(C) 1995 - 1997 SCB & Coma


Stanley tittade fundersamt på hålet i frigolit-blocket. Det var perfeckt utskuret för den stora traktörpannan som nu helt underligt inte befann sig i hålet som den normalt sett borde göra vid denna tiden på dygnet.
Stanleys faster hade ingenting met detta mystiska försvinnande att göra, men ändå visste han att chjerringen snart skulle ringa och ta på sig skullden för traktörPANNans försvinnande.
Den stunden hade dock inte kommit ännu, så än fanns det tid att leta efter den försvunna malgoon-R-reliken som han ibland, när ingen annan var i närheten, brukade kalla den av koppar&Stål gjorda pannan.
MEN Då!... Ringde telefonen... Stan stannade upp i sina svajande rörelser och stirrade panikslaget på telefonen, dock utan resultat eftersom den fortzatte med sitt dävulska ringande.

- JäRDINGS.... FAAN... Sa StanLäY klent, Han viste redan vem det var och han hade ingen lust att tala med denna personen nu.
Motvilligt gick han fram till TFN:en och lyfte med fasa dess matoljedrypande lur.
Flera sekunder förflöt utan att ett enda jud hödes, men så... efter en stund eller 3 skrek han ursinnigt:

- MEN FöR I HELLVETTU... nh.... uh..... GWUAAAH!!!!
Med ett fruktansvärt slag krossade han telef-on.en och rusade ut ur lägenheten. Det var alldles tydligt att han hade drabbatz af...

LARS-KAUFMANS SYNDROM!!!

Med en beslutsammhet som inte gick att beskriva gick han fram till den gammla av pappersmassa gjorda gräskastarmaskinen i vilken han hade satt fast en stor degskyffel.
Barskt slet han loss det skarpslipde verktyget och gingo iväg mot ett förbestämt mål för att försöka få en förklaring på varför hanns fina traktörpnna inte fans där han ville att den skull finnaz.
Men eftersom han för tillfället befann sig i ett kraftigt kaufmannskt bärsärkerirus resulterade alla hanns försök till smatal med okända förbipasserande med att han klöv deras huven med degskyffelen.
Med oföränrad ilska luffsade han vidare. När han hadde kommit till leksaksaffärn råkade hann av en slump titta in i skylltfönstret och fick där se en liten polyesterkanin.
Plötslig genomstömmade en oerhörd skuldkännsla hans medvetande, den varade dock inte länge, men nog länge för att få honom att undra vad det var.
Skrämmd av denna plötzliga ångest rusade han vansinnigt in i affären, väl inne traskade han med stadiga steg fram till en liten ongjävel som stod vid disken och tittade op hockeybilder.
Med sin vänstra hand tog han ett stadigt tag om den lille gossens hals och med den andra måttade han ett våldsammt slag met degspaden.

- Va i hällettu menaru me de där va???... KANINJäVLAR.... Groh! Skrek han ursinnigt till det lilla barnet som nästan svimmade af skräck, men när han inte fick något svar blev han lite osäker på sig själv, detta hindrade honom dock inte från att fråga, denna gång med lite mer behärskad men ändå fullkommligt ursinnig stämma:

- För de va vel du som la dennadera kaninen i skjyllt-FÖNSTRET?????
- nghnnn... Kved den lilla gossen och skakade frenetiskt på huvuded.
Detta tog STANLäJY som ett ja, och han skulle presis utdela ett fruktansvärt slag med deg... grejjen, när plötsligt all luft sögs ut ur rummet smatidigt som oerhört energirika mickrovågor genomströmmade rummet.
Detta fick honom att explodera, naturligtvis hände samma sak med de övriga kunderna i affären men detta brydde han sig inte om, eftersom ett vanligt symptom på lars KAUfmans syndrom är att man blir ganska egoistisk.
Denna egoism var dock inte till särskilt stor hjälp nu på grund av att han för tillfället var utspridd över en ganska stor yta som han delade med de andra som hade befunnit sig i affären när den något unnerliga "olyckan" inträffade.
Det skulle senare visa sig att det egentligen inte var någon olycka, det var bara Kondrad som hadde försökt rädda den lille gossen och dom övriga i affären, men resultatet hade inte riktigt blivit som beräknat.
Detta såg Kondrad som ett ganska stort misslyckande, och till följd av detta kännde han sig nu inte speciellt önskad och populär i den lilla staden, varvid han tvingades fly till tibet för att komma undan den rasande lynchmob som kort efter det fatala misslyckandet hade bildats.
I Tibet kunde han känna sig säker, för inte ens den mest uppretade pöbel begav sig frivilligt till ett sådant ställe.

Kondrad tittade sig förundrat omkring, Vad var detta för ett konstigt ställe?... Och varför hadde allt en sån tråkig gråaktig nyans...?
Han gick omkring ett par dar och kände sig alltmer deprimerad. Efter en vecka stod han inte ut längre och flydde söderut vilt skrikande.
Olyckligtvis råkade han springa rakt in i den galna pöbeln som nu bestod av 367453 rasande bybor beväpnade med spett, liar, automargevär och diverse andra farliga tillhyggen.
Ja lynchmobben hadde verkligen vuxit sig stor och stark, faktum är att de tillochmed hadde en egen valuta... Men det är totalt oviktigt.

Nu kände sig Kondrad lite hotad, att vara omringad av 367453 galna fradgatuggande pöbelanhänngare är inte direkt bra, åtminstone inte om det är en själv som är målet för folkmassans aggressioner, och det var just vad Kondrad var just nu.
Om han hade haft anlag för Lars Kaufmans syndrom skulle denna situation naturligtvis inte innebära något större problem, men nu visade det sig, mycket olyckligt, att han inte led av denna underbara psykiska störning.
Sakta trängde folkmassan sig närmare och närmare tills de hade bildat en cirkel med ca 15 meters radie runt Kondrad. I flera minuter stod dom stilla och betraktade sitt tilltänkta offer.
Plötsligt skar en vass klarinett ton genom luften...
Signalen!
Samtidigt stormade nu alla människorna fram mot Kondrad som blev alldeles blek av fasa. Under trycket av 429676 rasande människor kännde Kondrad hur det blev allt svårade att andas.
Men nu hände det någonting högst underligt, till följd av det allt högre & högre trycket började det hända konstiga saker i Kondrads redan så ostabila kropp.
Plötsligt föll en av atomerna i hans kropp sönder och sände ut 3 neutroner vilka omedelbart klöv 3 andra atomer dessa i sin tur sände ut sammanlagt 9 neutroner... o.s.v o.s.v... Och så var kedjereaktionen igång.
Explotionen var enorm & den fruktansvärda värmestrålningen i samarbete men den ofantliga chockvågen utplånade allting innom en radie på 4.7 mil.
Detta kom de allra flesta människor i den påtryckande folkmassan att avlida, vilket inte var särkillt populärt bland de avlidnas annhöriga. Men åter till katastrofområdet.
Mitt i den vansinnigt stora kratern stod det en liten förvirrad figur, den lilla figuren tittade sig förvirrat omkring.
Det var Kondrad.

- m... öh.. Vart tog alla vägen?... Sa han högt för sig själv, utan att förvänta sig något svar, men mycket överraskande fick han faktist svar på sin fråga.

- Ja inte faan vet jag. sa en röst bakom honnom som lät misstänkt lik hans egen.
Kondrad vännde sig snabbt om för att ta reda på vem det var som så oväntat hade svarat på hans fråga.
Och där... Bakom honom stod... Kondrad.
Kondrad kännde sig väldigt förvirrad, en lång stund stod han bara där och stirrade på sin egen spegelbild, men det underliga var att det inte fanns någon spegel.

Kondrad sträckte trevande ut sin hand och kännde på den underliga typ som stod framför honom.

- Vafaan jöru jävla fikus??. Sa kopian av sig själlv och gav Kondrad en kraftig örfil.
- Uaah!... ajh... Kved Kondrad och tittade lite ängsligt på... hm... Kondrad. Slutligen tog han mod(!) till sig & frågade:
- EHHHHUUP. Vem ä duu? ?
- SKIT I DE DU DIN JäVLA TöNT!
- Oh... Men du är ju så lik mej...
- JAHA!... Sade den andra Konrdaden och tittade ytterst irriterat åt ett annat håll.
- Men kan du int säga vem du är
- DU äR JU FöRFAAN DUMMARE äN EN FLASKA MATOLJA! FYYYYYYY FAAAAN... OCH DEJ HAR JAG LEVT MED I Så MåNGA åR...
- Vaddå...? Left med... Jag trot inte att jag riktigt förstår...
- Näe... Kan tänka mej det. Inte mycke du förstår.
- Men varför är du så oartig?
- (suck) OKEJ! Det är nog bäst att jag förklarar ett&annat här... Men jag tvivlar på att du kommer att förstå någonting. Sa "Kondrad II" Och han lät väldigt irriterad.
- Hör på riktigt noga nu... Fortsatte han. -Vem tycker du att jag liknar?
- du.. Du liknar ju mej... Utbrast Kondrad förvånandsvärt glatt.
- Justpresiiis. Och hur känner du dig just nu?
- ... öööh... Jag mår faktiskt väldigt bra, jag känner mej så väldigt snäll och vänlig på någe sätt.
- Pöh!... Och hur verkar jag vara?????
- ärligt talat så verkar du vara kanska otrevlig...
- MMMHM... De stämmer JÄVVLIT bra! och med hjälp av de vi nu har kommit fram till borde du, om du inte är alltför dum i huve vilket jag tror att du är, kunna lista ut vem jag är!
Därpå gick han raskt iväg österut.

- Men hallå! Vatt ska du gå? Frågade han nyfiket, men när han inte fick något svar bestämde han sig för att följa efter.
Under tiden som de gick försökte Kondrad att luska ut vem denne mystiske typ var, dock helt resultatlöst. Efter en stund insåg Kondrad att han behövde mera information för att klara denna svåra uppgift, därför frågade han:

- öh du... Va heteru förnåge?
- KONDRAD! Men jag hatar det namnet så kalla mig Joltån!
Detta var det namn som Kondrad hatade mest av alla namn, han begynnte tänka på detta men blev snart distraherad i sina tankar av några konstiga läten.
Han tittade upp för att ta reda på vad det var som frambringade dessa konstiga läten. Det var Joltån, han stod och kastade sten på en flock småfåglar.

- Gruah! Jävvla IDIOT fåglar! Skrek han högt och slungade iväg ett par stora stenar mot den flyende fågelflocken.
- JAG HATAR ER! Vrålade han när fåglarna var utom räckhåll för hans stenar.
När Kondrad såg detta fylldes han av sorg för småfåglar var det bästa visste, han rusade fram till den plats där fåglarna hade blivit utsatta för angreppet för att kolla om någon litten fågel hadde blivit skadad.
Till sin stora fasa såg han en liten fågelkrake halta runt på platsen för den oerhörda tragedin, han ställde sig på knä framför den skadade fögelen och sträckte försiktigt fram sina händer mot den, men just som han skulle lyfta upp den landade en tung fot på den vilket resulterade i att den krossades med ett krispigt krasande.
Med tårfyllda ögon tittade Kondrad upp för att ta reda på vem det var som så barbariskt hadde våldfört sig på det lilla livet. Det var Joltån.
Med ett överlägset smil tittade han ner på Kondrad ett par sekunder för att sen vända sig om och gå vidare.
Kondrad reste sig upp och rusade efter.

- Varför jorde du sådär???? De va väl ändå bra onödigt gjort... haru inget samvete???
Då stannade Joltån och vände sig om med ett vansinnigt leende på sina läppar

- De e just de ja har! Eller, rättare sagt... De e just de ja ÄR!!! HA HA HA.

Då bromsade en stor rostig buss inn framför dem, på sidan hade någon med nästan helt orange färg sktivit:
KATASTRåF BUSSEN!
Eftersom dem inte hade någe bättre för sig steg dem på och betalade avgiften till chaffören, som för övrigt hette Zanzibar..


Bortom de blå bergen höll solen just på att gå upp. I den fridfullt vackra dalen fanns ett litet knuttimrat hus. I det bodde Budzemagu.
Budzemagu var en ganska snäll och fridfull magiker som brukade frambringa vackert väder och hela små luddiga kaniner som fått taggar i foten och dylikt.
Han hade för övrigt en syster som brukade benämnas häxan och hon bodde några mil längre bort, vid bron, som var halv. Hon brukade tjata på Budzemagu om att hon bodde högst upp i hela världen, men Budzemagu brydde sig inte så mycket om det.
Just denna dag behövde Budzemagu inte använda sig av någon vädermagi, endast några cumulonimbus- moln syntes vid horisonten. Om endast ett par timmar skulle häxan komma på besök och dricka förmiddagskaffe med Budzemagu, vilket var något av ett tvång för honom. Men han tyckte att han brukade härda ut att få höra på häxans tjat i ett par timmar, trots att hon brukade ha med sig en hembakad kaka.
Nu kom där ett åskmoln vid horisonten. Budzemagu tittade oroat på medan det sakta tornade upp sig och kom närmare. Det verkade vara ett ytterst lokalt åskväder, molnet var bara ett par kubikmeter stort och kom sakta men säkert närmare. Under det vandrade en ganska arg varelse. Det var häxan.
Budzemagu kunde redan på någon kilometers håll inse detta, då han hörde hennes hätska hojtanden och muttranden.
Budzemagu drog en lätt suck och satte på sig sin tuffa hatt. Den var hög och spetsig och hade ett brett brätte som slokade tufft. På hatten, som var gjord av röd sammet, fanns gula stjärnor och månar påklistrade, eller rättare sagt, pappersbitar som skulle föreställa gula stjärnor och månar.
Budzemagu visste inte säkert varför han hade en sådan hatt. Under några minuter försökte han komma på det. Men då avbröts hans funderingar av häxans ankomst. Hennes klagovisor tedde sig såsom tordönets mullrande i Budzemagus öron de sista 100 metrarna av hennes promenad.
Och så var hon framme. Budzemagu sade vänligt:

-Godmorgon!
- RAUUH! svarade häxan.
- Du verkar vara på ovanligt gott humör idag, försökte Budzemagu.
- RA-HUUH! skrek häxan ännu högre. INTE ALLS GOTT!
- Varför inte det?
- För att det här regnvädret har följt efter mig hela vägen hemifrån!
- Jag har ju förklarat för...
- Tyst!
- ...dig att det kommer sig av...
- TYST!
- ...atmosfä...
- TYYYSST!!!
- Kejrå.
- Följden av detta ogynnsamma väder blev att min goda kaka som jag stått och bakat HELA NATTEN blev alldeles BLöT! skrek häxan och kastade en degig klump på bordet med ett kläsjkande ljud.

- åhå, sade Budzemagu vist, på DET viset. Han försökte se ledsen ut över kakförlusten, men misslyckades.
- Vad ser du så förbannat glad ut åt! skrek häxan.
- åh, jag tänkte bara på den lilla nötskrikan jag hjälpte i går kväll.
- Trams och tjafs, menade häxan.
- Där gick jag vägen fram och hade just varit i skogen och plockat svamp...
- Också meningslöst, påpekade häxan, man kan frambringa magisk svamp.
Budzemagu ignorerade henne och fortsatte:
- Och kan du tänka dig, just som jag kommer ut i den här gläntan...
- Jag vill inte höra! Helt ointressant! Ge mig kaffe!
Budzemagu fortsatte sin berättelse medan han frambringade två koppar och en kanna med några enkla gester. Häxan tittade surmulet på. Just kaffe-attiralj-frambringandet var en av de få områden inom magin som hon alltid misslyckades fullständigt med. Budzemagu fortsatte:
- ...så får jag syn på en stackars söndertrampad liten fågel. Först trodde jag att den hade kommit ivägen för en arg noshörning eller någonting liknande, men när jag undersökte den närmare såg jag att den var pressad efter mönstret av en gummistövelsula.
- Nu börjar det äntligen bli intressant, inflikade häxan. Lite hederlig nybrutalism. Precis vad som behövdes. Hur blir det med kaffet nu då?
Budzemagu tog en paus i berättelsen, delvis på grund av häxans kommentar, och delvis för att besvärjelsen som frambringade själva kaffet också hade en verbal del. Han stirrade stint på kaffekannan och sade med befallande röst:

- Mumekatu... katu... KATUriboten... nö!
Och med ens var kannan fylld av härligt nybryggt kaffe. Häxan grabbade genast tag i kannan och fyllde på sin kopp.
- Socker och grädde? undrade Budzemagu.
Häxan svarade genom att omedelbart stjälpa i sig kaffet och fylla på en kopp till. Själv ville Budzemagu gärna ha socker och grädde, så han halade upp några på mcDonalds snodda förpackningar ur ena fickan, som hade sytts särskilt stor och djup just av denna anledning. Sedan fortsatte han sin berättelse.
- Jo alltså, den här fågeln... jag kunde knappt föreställa mig vilken ofattbar ondska som måste ha legat bakom detta fruktansvärda illdåd... Först tänkte jag helt enkelt ge den en värdig begravning, men så fick jag en bättre ide. Jag återuppväckte den med diverse ritualer, sen helade jag den med en rad olika helningsmagier, sedan ökade jag dess storlek hundrafalt med en storleksökningsmagi. Du förstår, jag hade läst i en dammig lunta om en liknande händelse för ungefär 800 år sedan i den här trakten.
Jag ville försöka hjälpa fågeln och samtidigt återknyta till de gamla legenderna, på något sätt. Därför döpte jag den till Näbb-gnojstir. När den hade kvicknat till flög den genast iväg i en bestämd riktning. Jag slogs omkull av vinddraget från vingarna och tappade svampkorgen också, men det hade jag överseende med. Jag hade ju hjälpt den stackars värnlösa varelsen, och det gav mig en inre frid som skänkte mig styrkan att samla ihop svamparna och gå hem.
- Jätte-bra, sade häxan och lät lite sarkastisk. Och nu ska jag berätta vad JAG har sysslat med det senaste dygnet! Jo, du förstår, till att börja med så står jag helt fridfullt och inventerar min samling av spisar - den har du väl sett?
- Jo, några gånger, medgav Budzemagu.
- Hur som helst, just precis då jag nästan räknat färdigt allihop så knackar det plötsligt på dörren så jag TAPPAR RäKNINGEN!

Det sista utskreks med en sådan intensitet att Budzemagu hostade upp lite kaffe i näsan, vilket kom honom att se lite ovanlig ut.
Han torkade raskt bort tårarna med en magisk servett som han en gång hade fått i ett främmande land.

- Det gläder mig, sade häxan, att se hur deltagande du är. Jo, i alla fall - ge mig mera kaffe förresten! - så fortsätter det förbannade knackandet så jag tvingas gå ner och öppna dörren, och när jag har gjort det så får jag se den allra FULASTE pojkjävul jag nånsin sett! Han stod där och glodde på mig och började svamla om att jag skulle hjälpa honom med någonting som han förvarade i en plastkasse.
- Det låter ju mycket intressant, menade Budzemagu. Vad fanns det i kassen?
- Det vet väl inte jag, skrek häxan, för jag tittade inte! Men däremot blev jag alldeles rasande på ungjävuln, komma och störa mig just i min viktiga inventering, och sen till råga på allt tjata om att JAG skulle hjälpa honom med nånting! FAN!

häxan drack ur sin kopp och fyllde på en till. Budzemagu sade:

- öh... vad hände sen?
- Sen?! Jo, jag tog med honom upp i källaren där jag har spisarna, och där råkade han under mystiska omständigheter få en gjutjärnsspis i huvudet!
- Va?! Hur gick det med den stackars pojken?
- Han dog, naturligtvis, och det på ett ganska äckligt sätt!
- Så... så motbjudande! Och du var väl förstås inte... liksom...
- Försöker du insinuera att JAG skulle ha något att göra med att spisjävuln råkade välta sönder pojkjävulns huvud?!
- Nej, nej, men alltså... öh... äsch.
- Sen gick jag och hämtade sopskyffel och dylikt, men när jag kom tillbaka fanns det bara en mörk fläck på golvet. Senare försvann även den. Men kassen, däremot, den försvann inte! Nej då! Den hittade jag nästa dag när jag snubblade utför trappan på den! Se här! skrek häxan och visade fram sitt bandagerade lillfinger.
- Oj då, genmälde Budzemagu.
- Just det, sade häxan och log. Men leendet försvann snabbt när hon kom att tänka på kassen igen.

- KASSEN JA! skrek hon. Som sagt, KASSEN!
- Vad hände med den? undrade Budzemagu.
- Den hävde jag ut genom fönstret, svarade häxan. Fönstet var öppet.
- åhå, sade Budzemagu vist.
- Mera kaffe, sade häxan, och Budzemagu fyllde på koppen.

Kannan började nu se ganska tom ut. Budzemagu lutade sig tillbaka och beaktade himlen, som verkade ha en ganska vanlig blå nyans.
Han slöt ögonen och lät på magisk väg sitt sinne svepa ut över den fridfulla dalen. Detta lät honom se bortom de blå bergen, och där såg han bedrövat hur förödelsen fanns. Tyvärr verkade det som om resten av världen hade förvandlats till en grusig öken i någon okänd naturkatastrof. Budzemagu hade länge undrat vad som kunde ha orsakat en sådan katastrof. Plötsligt stördes hans spejande vision av ett mobilt föremål som dök upp från väst. Under någon minut kom det allt närmare Budzemagus skenbara utsigtspunkt, och snart såg han vad det var.

- En gammal buss! ropade han plötsligt.
- Vafalls?! sade häxan.
- öh, hum, ingenting, jo förresten, någonting.
- Vadå?
- Jag beskådade landskapet utanför dalen.
- Ingenting att se, menade häxan, utom mitt hus, och det är i säkert förvar högst uppe på bron, som är halv. Och det vet du.
- Men det var inte det jag såg, sade Budzemagu.
- Nähe!
- En gammal buss är på väg häråt. Och den verkar innehålla flera stycken olika personer. Du ser! Vad var det jag sa?
- Vet inte, för jag lyssnade nog inte.< BR>- Jag visste nog att vi inte var de enda som överlevde.
- överlevde vad?
- Det vet jag inte, för jag låg och sov, och när jag vaknade var det mesta av världen förstört.
- Det märkte inte jag heller. Jag önskar att det hade varit jag som gjort det, men tyvärr, det var det inte, sade häxan.
- är du riktigt säker på det?
- Ja.
- Riktigt, riktigt säker? Ingen misslyckad magi eller så?
- Nej! Ja! Riktigt säker!
- Ja, det är allt underligt hur världen har blivit på sistone.
- äsch! Som jag ser det har allt onödigt försvunnit. Mitt hus är ju kvar, och framför allt, min samling av antika gjutjärnsspisar.
- Det förändrar inte det faktum att en buss närmar sig dalen. Hoppas att de tar sig igenom Det Stygga Röda Trollets Pass.
- Va? är han kvar?
- Ja, jag har ju inte hjärta att köra iväg honom, och allt han gör är ju att vakta passet. Det kommer ju ändå aldrig några besökare.
- Förrän nu. Lika bra att de får vända tillbaka.
- Vi får väl se.


Samtidigt, fast lite tidigare, klev Kondrad och Joltån på bussen, betalade och promenerade därefter bakåt i den nästan halvvilda bussen för att finna en lämplig sittplats. När dom kommit halvvägs genom bussen, idogt spanade efter sittplats, kom det en lerig liten gosse framrusande mot dom, för att inte bli ikullsprungen flyttade sig Konrad vänligt för att låta den lille gossen komma fram, Joltån däremot, intog hastigt en kraftfull ruggbytacklingblokerings- position och knuffade brutalt omkull den framrusande typen under muntra skratt och hånfulla tillmäten.
Detta verkade dock inte bekymra honom det minsta utan han kravlade sig snabbt upp och fortsatte sin färd framåt i bussen.
Konrad och Joltån vände sig om för att se vad den lille lurige gossen behagade göra i bussens framsända.

När Hans Erik (För det var så han hette.) äntligen var framme kastade han sig med ett argt skrik över busschaförrn och började dunka dennes huvud hot den ytterst hårda biljettautomaten, eftersom chauffören inte var den som vände andra kinden till i onödan tog han strax upp kampen med denne underlige (Ledige?) typ.
När Konrad och några av de övriga passagerarna såg detta blev dom till en början en smula oroade, men eftersom bussen hade en farthållare av yttersta kvalitet gick oron snart över och de kunde återigen ägna sig sina tidigare sysslor.
Konrad och Joltån tågade vidare tills de fann en plats som inte var alltför dålig.

Dom satte sig ner.

I sätet framför dom hörde dom hur en man försökte få sin son att somna med hjälp av en, enligt fadern, vacker saga:

- Jo förstår du, plötsligt sjönk min fot ner i golvet, jag tittade med förskräckelse ned och såg till min stora fasa huru golvet under min vänstra fot hade omvandlats till en ozonluktande virvel. Snart började virveln rotera fortare och fortare alltsedan dess yta blev större och större. Jag hade ingen aning om vad det var, men när jag kände hur en för mig osynlig kraft drog mitt ben dem i denna svarta virvel, insåg jag vad det var.
- Men pappa... ja vill inte höra på den här otäcka sagan
- Tyst!... Tanken som nu for genom min hjärna fick blodet i mina ådror att förvandlas till is. Detta måste vara den fruktade MALSTRÖMMEN! När jag insåg vad det var som hade fångat mig kände jag hur livet försvann ur mig och allt runtom mig blev svart. Jag vet inte hur länge jag hade varit medvetslös, men när jag vaknade upp hade halva mitt ben försvunnit ner i denna djävulens avgrund.
Storleken på hålet verkade dock ha stabiliserat sig och hade nu en diameter på 2&1/5 alnar, men detta hade icke någon betydelse för mig, jag viste att det som blir förlorat i malströmmens svarta gap är förlorat för alltid, och nu höll även jag på att dras ned i den.
Paniken blommade åter upp inom mig och jag försökte skrika, men det enda som hördes var ett hest väsande,
- Pappa. Jag VILL inte hööra!!!! gnällde den lille ungen som nu hade börjat att gråta.
- Hör nu! Vadan är de me rej egentligen? Först gnäller som ba faun om att ja ska läsa en saga... å sen när ja, vänlig som jag är ,läser den allra vackraste saga ja kan så börjaru grina... Du kan ju ba glömma att ja har tänkt tala till deg mer under dennahära resan, så nu är TYST!


Då krokade bussen med ett stort blått berg.


Tystnaden var total, under flera minuter satt alla bara och stirrade på det stora berget som så plötsligt hade uppenbarat sig framför den förarlösa bussen, tillochmed Zanzibar och Hans-Erik slutade med sitt våldsamma slagsmål för att inte störa denna tystnad.
När dörrarna slutligen öppnades rusade alla ut ur bussen under vild panik, för att återsamlas i en liten grupp vid sidan av bussen (det som var kvar av den), men dock på ett betryggande avstånd från det blåa berget som ingen riktigt vågade lita på.

- Är vi framme nu? Sa karcent tveksamt till de andra.
- Jet... daout Jahn mana nior leunkt peåstiå. Svarade Zanzibar efter en liten konstfull paus.
- Javisst är vi framme... Tillade en person som ingen kände till.
- Titta där... Fortsatte han och pekade på en dalgång som sträckte sig in i berget.
- Ja... va är det med den då? Svarade Hans-Erik som för att förklara att han inte fattade vad som var så speciellt med det. Zanzibar morrade tyst, men det brydde han sig inte om.
- Jamen. Ser du inte? Där! Precis i kanten av dalen... Ett hus!
Alla tittade frenetiskt, och där stod faktiskt ett litet blått hus av okänd modell.

- Då kanske det är meningen att vi ska gå dit?! Sa mannen i den långa grönmetallica långrocken.
Detta tyckte de alla var ett alldeles utmärkt förslag, så tillsammans vandrade de bort mot huset, efter 35 kanske 40 minuter var de framme.

- Konstigt... Det ser mycket större ut nu än när vi stod borta vid bussen. Kväkte Karcent när de stod precis framför den väldeliga porten. Ingen svarade på detta fåniga påstående så han upprepade vad han just hade sagt, fast denna gång mycket högre så att alla skulle höra.

- KONSTIGT... DET SER MYCKET STÖRRE UT NU ÄN NÄR VI STOD BORTA VID BUSSEN.
Alla tittade besvärat på Karcent. Karcent skulle just till att upprepa meningen ännu en gång när dörren till huset flög upp och en ovanligt röd jätte klev ut och stirrade argt på dem.

- Vadan jör ni här?... BORT BORT! Här får ingen panera! . Öh.. Passera menar jag! Hur som helst.. SCHAS! Väste jätten och viftade manande åt folkgruppen med sin påk. Zanzibar nöjde sig dock inte med denna förklaring utan sa snabbt:

- Amen... Manne vaourfaeur ?
- Därför att det är jag som vaktar dalen!
- Joumaen vaourfaeur veaktaor tig daloun?
- Så har det alltid varit!
- Mom... Vaoud fennch detta i daloun?
- Många vackra ting som bara de värdiga får se.
- Jeaog frestar... Oks heuhr belys men Veradihg dal?
- Jo det ska jag säga dig. Man svarar på den allra hemligaste av frågor.... Nämligen RÄTSIDOR FRÅGAN!!! brummade jätten och försökte se viktig ut.
- Ha. Oka heuhr leoder dana?
- Det vet jag inte. Jag hade den nedskriven på ett papper, men det papperet har tyvärr försvunnit. sade jätten och tittade skamset ner i marken, - ööh.. Ni säger väl inget ill mamma va?
Då lade sig mannen i långrocken i samtalet:
- Men måste det vara en fråga då??? Går det inte lika bra med en raggmunk? Och ur en plastpåse tog han fram en rykande färsk raggmunk och höll fram den till jätten.
Jätten skruvade på sig under svåra samvetskval medan han tittade längtansfullt på den goda raggmunk.
- UHÄ... Mm². Ö.h... Egentligen ere ju mot reglerna.... Men raggmunken ser ju så förskräckligt god ut... Om ni lovar att inte säga någonting om det här så får ni passera... Men då måste jag få minst tie raggmunkar!
Detta tyckte mannen i långrock var ett ganska bra förslag, så under kontrollerade former plockade Långråxmannen fram 10 raggmunkar och räckte fram dom till jätten, som glatt tog emot dem, varpå han sprang in i sitt hus.
Då steg Karcent fram och sa:

- Jag tror jag vet svaret på jättens fråga... Det ska nog vara gratäng!

Alla tittade besvärat på Karcent. Vid det här laget visste så gott som alla att denne lille fule och svårt tragiske pöst också var ganska jobbig.
- Ja. Lixom svaret altså! Fortsatte Karcent utan att bry sig om de irriterade blickarna. För att bryta den pinsamma tystnaden som därefter följde försökte Hans-Erik att start en konversation med mannen i långrocken.
- Apropå ingenting... Hans-Erik heter jag, anledningen till att jag är så lerig är att jag blev brutalt nedgrävd i en leråker av våran busschafföör för några dar sedan.
Han tittade ilsket på Zanzibar medan han sträckte fram handen för att hälsa, sedan fortsatte han.
- Vad heter du?
Mannen i långrock tittade besvärat på Hans-Eriks framsträckta hand och utan att ta i den svarade han:
- Det har ja inte tänkt berätta eftersom mitt namn är så svårt att uttala att inte ens den mest tränade talpedagogen skulle kunna säga det rätt, även om du försökte skulle jag antagligen bara uppfatta det som en förolämpning, vilket skulle resultera i en omedelbar död för dig.
- Åh... Jaha. På så vis... Men nu är det väl bäst att vi vandrar vidare. Sa Hans-Erik och verkade aningen förvirrad.
Efter ett kort rådslag fann dom att detta antagligen var det bästa att göra i denna situation, så därför begav dom sig av mot den hemlighetsfulla dalens inre partier med Zanzibar först och Hans-Erik sist.
Ja. Dom hatade verkligen varann.

Efter bara en stund eller så, hörde dom ett sällsamt ilsket vrås. Det kom från det röda jätten som nu hade hunnit smaka på en av raggmunkarna, knappt hade han satt i sig den första förrän en fasansfull känsla av kvälj reste sig i hans mage.
Jätten sprang ut ur sitt hus fast besluten om att finna mannen i den gröna långrocken som hade lurat honom med en falsk raggmunk av masonitpulver.
Eftersom hans näsa var ovanligt välutvecklad började han genast spåra den lilla gruppen typer. När Zanzibar och de andra såg detta blev de alldeles förskräckta av fasa, det var alldeles uppenbart att jättens avsikter inte var av den goda sorten.
Detta kom de fram till efter att ha studerat den väldeliga påk som han nu svingade runt runt.

- Jag kanske skulle ha talat om att den var gjord på masonit... Sa långråxmannen tyst
- Veaddå meathoneit? Vafaoun meinaru? vrålade Zanzibar.
- Ja... Har du någon aning om hur svårt det är att få tag på potatis i denna förstörda värld?
Detta var någonting som varken Zanzibar eller någon annan i gruppen hade tänkt på, men nu fans det ju egentligen ingen tid till sådana funderingar eftersom jätten hade kommit hotfullt nära.

- Det är nog bäst att vi försöker skaka av oss den där jätten innan han hinner hit. Sa någon i gruppen.

Efter en stunds hetsig flykt undan jätten och dennes påk stod de nu på en stor grön äng, alldeles full av fjärilar, kaniner och andra fasansfullt ulliga djur.

- Va ärehär för ställe? Sa Karcent och tittade sig förundrat omkring.
- Inte fan vet väl jag! Fräste Zanzibar.
Det var nu ganska uppenbart att många i den lilla gruppen inte tyckte särskilt mycket om stackars Karcent. Till en början hade de försökt dölja detta missnöje, men nu började deras tålamod ta slut.
Så gick dom vidare, alla var tysta och irriterade utom Karcent som gick och nynnade på en fin sommarsång som han spontan- komponerade medan han gick.

- MHz ene neeehuuu mala... sommar... baaetj fila... den stora ängen... alla. mvvenn... zaazii...
Många tankar om elaka hemskheter tänktes av de andra medan gruppen fortsatte i en bister tystnad över ängen, lyckligtvis för Karcent så omsattes de dock inte till fysiska handlingar.
Längre bort skymtades ett hus.

När Karcent fick syn på huset gav han upp ett glatt skrik av lycka.
- NU ÄR VI FRAMME! NU ÄR VI FRAMME! JAGA hoa billifjutt!...Därpå, innan någon hann reagera, sprang han i full fart mot det vackra huset.

- TITTA! Dom klarade det! De kom förbi den röda jätten. Skrek Budzemagu och spillde ut sitt kaffe över den nytvättade bordsduken.
- Hrrmpf. fördärva alldeles fint kaffe... SLÖSERI!
Häxan böjde sig snabbt fram och torkade upp det utspillda kaffet med den magiska servetten som hon hade snott av Budzemagu.
- Men är det inte fantastiskt... Och de kommer häråt. Det är första gången på 237 år som jag får besök.
- Jag då? Jag har ju varit här varenda dag dom senaste 300 åren eller så. Snäste häxan vresigt
- Jovisst... Men jag menar folk från den andra sidan, det kan ju vara skojjigt att träffa lite folk som inte är från dalen
- Helt onödigt! Den enda person du behöver träffa är jag. Det har jag förklarat för dig förut.
- Jo. Men jag..
- Så du menar att jag är totalt ointressant?
- Nej... Det har jag ju inte sagt
- Men du tänkte. Och det är ju tanken som räknas. Eller hur? Sade höxan ännu vresigare sovh stirrade på Budzemagu, som inte visste riktigt hur hans skulle hantera denna situation. Då knackade det på dörren.

- Jag tror minsann att dom är här nu. sade Budzemagu och sken upp i ett brettleende. - Ett ögonblick så går jag och öppnar.
- Slöseri med tid! GE MIG MERA KAFFE!
- Men jag måste faktiskt gå och öppna, kan du inte ta och servera dig själv.
- NÄ! kannan är tom! Fixa mera!
- Men kan du inte fylla på den själv?! Jag måste gå och hälsa på våra nya gäster
- Är det så du behandlar dina stackars syster! Respektlöst!! Muttrade Häxan och började sina försök med att framkalla kaffe.

- Memikatu... katu... katuriboten... nö!

... Ingenting...
- Mumekatu... katu... katuriboten... nö!

..Fortfarande ingenting.
vi det här laget hade Budzemagu nått fram till sin ytterdörr och brett leende öppnade han den för att möta sina gäster, men när han såg varelsen som stod utanför försvann hans leende hastigt.
(-Mumekatu... katu...) hördes det inifrån köket.
- Jag heter Budzemagu! sa Budzemagu plötsligt. och kände sig inte längre lika entusiastisk över att ha fått besök.
(- KATUriboten...)
- Hö, jag heter Kar..Karcent... kan du hjälpa mig med domma härja?
(- NÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!?)
Då exploderade huset till följd av en enorm flodvåg hett kaffe som strömmade ut ur köket.

Fortsättning följer....


Back to the BRAINpage...
Nääää!!! Tebax te PANIK sidan!