Vättelimpan


- Jag har hört att du har en kastrull av koppar! Utbrast plötsligt Enok till de samlade middagsgästerna. Med ens blev det alldeles tyst i salen, alla satt bara och tittade förvånat på Enok som leende stod kvar i talarstolen och verkade titta på en punkt som låg väldigt långt borta.
Plötsligt kastade han sig ner på golven vilt skrikande.

- Det är inte den samlade mängden vete!!
Ett förvånat mumlande spred sig nu bland åhörarna, vad hade det tagit åt Enok? Hade han blivit galen?
Några vände sig om och spejade mot den bakre väggen i hopp om att få se vad Enok så drömskt hade tittat på men utan resultat, På den norra väggen fanns bara en dörr.
Förvirringen var total, vad hade hänt?

Då försvann Enok.
Borta! helt försvunnen...
Det enda som återstod av Enok var 2 pennor och en liten blå kula av metall.
Nu började gästerna skruva på sig lite oroat, detta var ju inte alls vad de hade räknat med, vart hade Enok tagit vägen?
Eftersom ingen visste så började nu paniken sprida sig i salen och efter bara några sekunder rådde det fullständigt kaos inne i den förhållandevis lilla salen som vanligtvis var avsett för fredagsbingo, några minuter senare var salen tömd och endast Valter fanns kvar.
Det var Valter som hade arrangerat vad han trodde skulle bli en trevlig & lärorik fest med talare från den lokala hembyggds-föreningen, men detta var ju inte alls vad han hade tänkt sig. Vart hade Enok tagit vägen?
Han tittade lite smånervöst på pennorna & metallkulan men visste inte riktigt vad som menades, fortfarande förvirrad gick han bort till telefonen & ringde polisen.

28 minuter senare anlände 7 poliser till salen och började förhöra Valter, men eftersom han inget visste blev detta förhör inte till så stor hjälp.
Istället riktades nu polisernas uppmärksamhet mot pennorna & den lilla kulan av metall.

- Vad är det där? Sade en av poliserna & pekade manande på föremålen som låg på golvet.
- Det är ju grejerna som blev kvar... Svarade Valter som fortfarande var märkbart förvirrad.

Då försvann även pennorna. Detta ansågs av poliserna som tämligen underligt varpå en stunds handlingsförlamning inträffade under vilken lagmännen stirrade på platsen där pennorna en gång hade legat.
Då steg Kent fram och med ett bastant grepp greppade han den lilla kulan och placerade den i en liten ask av genomskinlig plast.

- Sådärja! Man måste visa vem som bestämmer! Sade han och tittade strängt på asken alltmedan de övriga poliserna applåderade och talade välmenande om Kents bravad. Kent såg oerhört stolt ut.
Men då försvann även kulan, och asken och en stor del av bordet med för den delen vilket fick till följd att resterna av det förut så bastanta bordet nu rasade ihop med ett brak.
Återigen blev det alldeles tyst i salen, Kent skruvade lite på sig och tittade lite förvirrat på resterna av bordet, men så utbrast någon

- Men han är ju blå! Allas blickar, även Kents, vändes snabbt åt Kents håll för att bekräfta och utvärdera detta underliga påstående. Till allas förvåning visade det sig att det stämde, Kent var fullkomligt blå från topp till tå.
Ett par sekunder av den nu så vanliga förvirringen förflöt men så, utan förvarning, kastade sig Kent ut genom ett fönster, vilket tyvärr inte var konstruerat för att motstå en så omild behandling som Kent.
Med ett klirrande kras krossades fönstret och Kent rasade ut på andra sidan vilket var helt enligt planerna, det hade ju sett ganska fånigt ut om fönstret mot all förmodan hade stått pall mot Kents tappra rymmningsförsök.
De kvarvarande poliserna strömmade nu fram till den masakerade fönstret för att se vad som hade hänt med den blåa polisen, men till deras största förvåning fanns det ingenting utanför huset, frånsett det gamla vanliga krafset, en gräsmatta, ett par träd & några utspridda buskar av okänd modell, men Kent fans dock inte.
Eftersom fönstret bara befann sig cirka 1,5 meter ovanför marken antog man att Konstapel Kent hade klarat fallet, men var fanns han nu? Detta visste nog bara Kent själv.

Ett par minuter senare stannade bussen i en by ganska långt bort, eller rättare sagt, stannade bussen i Åtvidaberg varpå Kent steg ur och tittade sig leende omkring.
Fastän han fortfarande var blå verkade ingen lägga märke till honom, den allmänna uppfattningen verkade vara att det var helt i sin ordning med blåa poliser.
Fortfarande brett leende begav sig den underliga polisen iväg mot ett redan tidigare bestämt håll och stannade inte förrän han stod utanför den lilla butiken för lätt begagnat skäggstubb.
Med ett drömskt uttryck tittade han på den välpolerade skylten varpå han beslutsamt traskade in i butiken, väl inne stegade han lika beslutsamt fram till expediten och sade med myndig basstämma.

- Har ni skäggstubb här?
Eftersom detta var det enda som fanns i affären kunde man för en sekund skymta ett lätt irriterat ansiktsuttryck hos expediten, men det byttes efter bara några sekunder ut mot ett inställsamt leende.
- Jaadå... Vilken färg, längd & Kvalitet önskar min herre? Svarade han & återupptog sitt smöriga leende.
Nu hände det plötsligt något konstigt med Kent. Vad var detta... 3 frågor... Han hade ju förväntat sig högst 2 frågor men detta! 3 frågor!!
Kent var så upprörd över detta att han knappt kunde få fram ett ljud .

- Nnjjnnng.. Hu.. ? h.. bouaa? uhaä! Grymtade han och stirrade med vansinniga ögon på expediten.
- Huuuah! uuu... njeg! Fortsatte han alltmedan raseriet växte inom honom och en vansinnig känsla av ondska fick honom att se sig om efter ett tillhygge som på ett effektivt sätt kunde användas som vapen.
Han hittade en i väggen fastsatt metallskena och begynde genast slita & dra i den. Men då den var synnerligen väl fastskruvad i väggen misslyckades Kent i sina alltmer våldsamma försök, detta ökade givetvis hans ilska och allmänna vrede. (Detta kan vid första anblicken ses som ett ganska onormalt beteende, men om man tänker på att den stackars polisen led av en variant av "Lars Kaufmans Syndrom" så inser man snart att det är helt normalt.)
Kents ilska visste nu inga gränser, 2 kraftfulla motgångar på mindre än 1 minut, och med oförminskad intensitet fortsatte han sitt slitande i metallskenan i väggen. Efter 7-8 minuter slutade han dock och tittade uppgivet på det tilltänkta tillhygget som fortfarande satt fast i väggen.

Längre neråt gatan stod Kral, han var ganska liten men hörde ändå att det inte stod riktigt rätt till borta i skäggstubbsaffären, men vad brydde han sig väl om dendär gamla dammiga affären och dess dammiga föreståndare.
Nej. Kral brydde sig inte det minsta om sådana oväsentliga saker som skäggstubb, vad han däremot brydde sig om var grepen.
Grepen hade han hittat i en container för ganska många år sedan och blivit så fäst vid den att han nu alltid bar den med sig vart han än gick. Detta ledde till att han ganska snart började kallas för Grep-Jonte.
Varifrån namnet "Jonte" hade kommit viste ingen men det var helelr ingen som brydde sig så värst mycket om det så han blev även i fortsättningen kallad för Grep-Jonte.
Detta hade kral inte några större invändningar emot. Grep-Jonte var, enligt honom själv, faktiskt ett ganska bra namn.
Grep-Jonte vände sig bort och fortsatte sin vandring mot det gröna huset, varje dag i 17 års tid hade han gått till detta gröna hus för att försöka få sin senaste bok utgiven, men då det gröna huset inte inhyste något bokförlag eller ens ett tryckeri blev boken aldrig utgiven, vilket var ganska synd eftersom det var en förhållandevis bra bok han hade skrivit.
Grep-Jonte gav dock inte upp, på sin gamla räknemaskin från 1929 hade han räknat ut att det var en chans på 28 att det någongång under detta århundrade skulle öppna ett bokförlag i just detta gröna hus. Tyvärr var, vilket Grep-Jonte var helt omedveten om, räknemaskinen felkonstruerad, det rätta svaret skulle istället vara e chans på tvåhundranittioniomiljardersjuhuhdratrettiofemmiljonertrehundratolvtusentjugoåtta.

De som bodde i det gröna huset tyckte ju naturligtvis att Grep-Jonte var ett ganska störande element i deras vardag så de hade gemensamt investerat i en samling ytterst sofistikerade larmanordningar och andra doningar som skulle hålla den lille typen borta.
Men Grep-Jonte var inte den som skrämdes av sirener och vassa spikar utan fortsatte lugnt sina dagliga besök i det gröna huset.

- Nån gång kommer här att vara ett förlag! Skrek han när polisen en stund senare motade bort honom.
- Vänta ni bara. En dag ska ni se att jag har rätt. Och då är det min tur att skratta!
Fortsatte han och knuffades brutalt ut från gården av poliserna som vid det här laget var ganska trötta på att mota bort Grep-Jonte.
Men Grep-Jonte hade fel. Det skulle aldrig någonsin starta ett förlag i det gröna huset, om han hade haft en lite modernare räknemaskin som inte var gravt felkonstruerad så hade han nog insett detta och begett sig till ett redan väl etablerat tryckeri.

Då stängde Lina av TV-n.
Detta var nog ett av de sämsta program hon någonsin hade sett, ingen handling, inget tema, bara någon konstig sorts förvirring.

- Näe! Tacka vet jag programmen som gjordes på den gamla goda tiden... Dr Krall, Vilse i pannkakan, Privatdetektiv Kant... DET var riktiga TV-programm det!
Sade hon och gick suckande ut i köket för att tillreda ännu en kopp starkt kaffe.


Tebax till PANIKPÅSEN
Back to the BRAINpage.